Krönika: Knackar inte på så ofta längre

Under en period förra året, funkade ingenting för mig. Jag kände mig konstant stressad över evighetslistorna och oceanen av saker jag inte hade hunnit med i skolan gjorde det svårt för mig att koncentrera mig och att sova på kvällarna. Tillslut var jag så trött att jag under vissa inget-är-kul-veckor, inte orkade göra något efter skolan. Varken skolarbete eller hobbys. Det är mycket bättre att sitta och stirra på saker eller att kolla på mobilen, resonerade min hjärna. Mina växter höll inte med och vissnade, jag låg efter i skolan och mina tics var som pulsslag som dunkade i hela kroppen.

Så var det tills jag insåg felet. Problemet var inte brist på tid. Problemet låg hos mig. Min planering gick alltid skit. Jag gjorde en varje vecka, men slutade följa den efter några dagar bara. Varför? För att jag jämt sköt upp allt.

Det är som att klagar på blöta fötter, men kliver ändå inte upp ur vattnet. Det är så lätt att komma hem trött från skolan och bara sätta sig med saker man gillar. Jag gör dem sen, jag kan imorgon, bara en lite stund till, men stunden sträcker sig fram och kör över deadlines, knuffar undan läxorna och erövrar vardagen. Men stunden kan inte skjuta upp känslorna. Stress och dåligt samvete följer med överallt, och gör en ännu mindre sugen på att göra saker. Så är det många som gör. Du också, kanske?

När man skjuter upp saker är det svårt att få kontroll över sin tid. Planering funkar inte och plötsligt är det imorgon en kompis fyller år och man har inte ens tänkt på vad man ska ge. Det är svårt att fungera om man inte kan anpassa sig efter omgivningens kalender. Det börjar med något litet, som sedan gradvist blir till större saker som skjuts upp längre och längre tills det blir en vana.

Om man är dock en riktig optimist kan man säkert hitta något positivt med prokrastinering. Är det kanske bra att kunna vara flexibel och vila en stund? Ja, kanske det. Det kanske är bra att flytta fram saker och få panik dagen innan? Perfekt om stress inte fungerar som extrabränsle när engagemanget inte finns! Ja, jag ska fundera på saken.

I artikeln "Så slutar du skjuta upp - psykologens tips till prokrastinerare" (Dagens nyheter, 21-10-20) av Sandra Torén Björling ger Alexander Rozental, en specialiserad psykolog på prokrastinering, några tips på vad man kan göra åt detta. Att sätta mål är bra, men de ligger för långt fram och gör dem lättare att vänta med, vilket poängen är att inte göra. Sätt delmål. Konkreta, mätbara upgifter som du belönar dig själv med. Det hjäpte mig mycket, och mina växter. Det gör det enklare att starta.

"Tänk på att uppmärksamma arbetet, inte bara resultatet: om du ska skriva en text, belöna 20 minuters slit, inte varje färdig sida", uppmanar Rozental. Mobilen är också en distraktion, ett "bättre" alternativ än det jobbiga. Alltså en prokrastinerares ärkefiende. "Ta alltså bort mobilen. Ja, det handlar om att stänga av telefonen eller åtminstone sätta den på ljudlöst och placera den uppochned. Gör det bara", tipsar psykologen.

Efter tips som dessa lyckades jag gradvis komma upp från min grop. Jag kämpar fortfarande med prokrastinering, men inget-är-kul-veckorna knackar inte på så ofta längre. Mina växter njuter, jag ligger i fas i skolan och mina tics är hanterbara. Jag hoppas att det går lika bra för dig, men du måste vara envis, eller ska du skjuta upp det med? Det finns ju som sagt fördelar.

Ester Campanher Jeansson

Läs alla elevernas krönikor här:

Siri Lindstens krönika: Nu eller sedan – det är frågan

Siri Kanflo Teglunds krönika: Hur svårt kan det vara?

Stina Wikbergs krönika: Vi är bekväma av naturen

Ester Campanher Jeanssons krönika: Knackar inte på så ofta längre