Krönika: Storm och den lilla lyckan i regnet

Av Johanna Simonsson

Nyss fylldes vardagarna av kvällsbad, frukost i solen och tunna jackor. Ändå känns det redan som ett minne blott. Solen har bytts mot gråa moln, värmen har gett vika för regnets tårar, och halsdukarna har återigen intagit sin plats i hallen.

Hösten kom med stormsteg – bokstavligen. Stormen Amy gjorde entré över västkusten, virvlade upp löv och fick hela kvarteret att gunga.

Jag och sonen satt i soffan med filt och varm nyponsoppa, läste bok och lyssnade på regnet som piskade mot rutorna, samtidigt som träden dansade utanför. Det var lugnt, tryggt och mysigt. Tills han plötsligt reste sig, tryckte ansiktet mot fönstret och ropade:

– Titta, mamma! Vattenpölar!

Och så var det kört. Regnstövlar, skalkläder och tjocka tröjor åkte på. Redan utanför porten plaskade han och medan vattnet sprutade upp runt benen på honom tjöt han av glädje.

– Stor vattenpöl, mamma!

Vilken fröjd det ändå är, att något så enkelt kan göra ett barn så lyckligt. Han erövrade (och tömde) pöl efter pöl tills stormen Amy plötsligt påminde oss om vem som egentligen bestämde. En kastvind tog tag i honom, och jag hann precis fånga upp den lille innan han for iväg som en höstlöv.

– Läskigt, mamma! sa han och höll hårt runt min hals.

Känslan höll i sig bara några sekunder. Tills en bil körde förbi och stänkte upp vatten över oss. Då skrattade han igen – och siktet var redan inställt på nästa pöl.

Till slut lyckades jag locka honom hem med löftet om ett varmt bad. Havets kvällsbad lockade inte längre, men bubblor, badankor och små skumbåtar gjorde att lyckan höll i sig.

Väl inne, nybaddad och nöjd, kurade han ihop sig i soffan. Jag följde hans blick, som vandrat tillbaka ut mot regnet, och tänkte: hösten kanske inte är så dum ändå – åtminstone inte när man får se den genom ett barns ögon (och inte har något emot blöta stövlar).