En livskonstnär med ena foten i Kungsbacka

Av Christina Wagner

Lenarto har suttit utanför Systemet och sålt Faktum sedan 2005. Varje vecka åker han hit till Kungsbacka, för i grunden är han hallänning och trivs här.

En svart kabinväska med tidningar står parkerad bredvid Lenarto, där han sitter på stenmuren utanför Systembolaget i Kungsbacka och säljer Faktum. Flera hälsar, stannar till och köper gatutidningen då han är ett känt ansikte sedan många år.
– Det här är mitt stamställe, jag har mina stamkunder här. Men jag bor i Partille och åker hit i alla fall torsdag, fredag, lördag. Jag är född i Halland, i Halmstad, och känner igen tongångarna. Det är roligare här än att stå i Partille faktiskt, säger han.
I augusti firar Lenarto 21 år som faktumförsäljare. Sedan 2005 har han sålt tidningen i Kungsbacka.
– Sen har jag stått i Alingsås, Västra Frölunda, Borås och Kungälv, på alla möjliga ställen. Men jag har fastnat här, det är fria rymder och öppna landskap kan man säga.

Svart underton
Han skriver även krönikor, eller skrönikor som han finurligt döpt dem till, i Faktum. Numera kommer de i vartannat nummer av tidningen.
– Det är det jag gör mest, skriver. Jag vill att texterna ska vara underhållande, det är viktigt. Men det finns en svart botten i allting, underhållning med svart underton. Alla ska bli nöjda, jag kan inte ta ställning utan skriver på mitt eget underhållande sätt. Du kan tillägga att jag vill skriva krönikor i fler tidningar och få betalt för det, för jag behöver pengar.
Tidigare tecknade han också serier för tidningen. Konst är ett intresse han haft med sig sedan barndomen.
– Jag målar i olja i den gamla stilen, klassisk stil. Jag gillar inte konstigheterna som gäller idag med installationer. Jag tycker om en hel del konstnärer, de flesta större, som Rembrandt. Och Anderz Harning, jag kände honom, han var en bra författare som dog -92, jag håller på med en bild av honom. Jag har målat fler av honom, men många är stulna och borta.

Går sin egen väg
Numera är Lenarto pensionär, pengarna från försäljningen är ett både nödvändligt och välkommet tillskott. Kanske är det att han vill sköta sig själv som gjort att tillvaron varit marginell. Genom livet har han gått mellan jobbb och arbetat med alltifrån att vara butikschef, diskare till nattskift på Sahlgrenska.
– Jag har haft olika jobb och är väldigt erfaren. Men jag har liksom aldrig fastnat för något. Jag vill gå min egen väg, beroende på. Arbetsplatser vore okej om man själv fick bestämma, nu är det en massa andra som lägger sig i och talar om vad man ska göra. Det är det som är det svåra tycker jag, säger Lenarto och fortsätter:
– Det lustigaste jobb jag haft var när jag jobbade för en konsthandlare och skrev noveller och fick pengar för det. Jag höll på i fem, sex år. Ibland fick jag hjälpa till att bättra på målningar, att ändra himmelsfärg och så. Det är nog olagligt, men nu är det ändå preskriberat.
Många av de som han känt eller de som tidigare sålt Faktum i Kungsbacka har gått bort.
– Det är ett tufft liv med alkohol och droger. Själv dricker jag lite, men inte så det stör längre, jag blir aldrig full så det är inte någon problematik för mig. Tvärtom, alkoholen har förgyllt livet. Fast det kan ju vara åt helvete för många andras anhöriga, och så vidare, alkohol är ett farligt gift men kan man hantera det så är det bra.

Ett Kinaäventyr
Ett tag bodde han i Shanghai, gifte sig med Song Xian 2001 även om de nu är skilda. Något han också skrivit om i boken Mina Kinaäventyr.
– Hennes dotter sammanförde oss. Jag satt och jobbade i Juhang garden och gjorde karikatyrteckningar av folk, hennes dotter kom ocxh sa ”My mother wants to talk to you”. Hon tittade på alla håll och kanter utom mig, men det visade sig att hon bara ville komma hit till Sverige. Men vi kom väldigt bra överens, jag har nog aldrig kommit överens så bra med någon tjej som henne. Vi kunde titta på varandra och skratta, visste både vad vi tänkte på.
Han försöker vara livsnjutare, men det är svårt.
– Ska man vara det behöver man pengar. För det kostar att njuta idag.
Att bli intervjuad är däremot kul, även om Lenarto inte bryr sig så mycket om vad andra tycker om honom.
– De jag inte känner är som spöken för mig. Generellt bryr man sig om hela mänskligheten på nåt vis ändå, jag tycker väldigt illa om när man hör talas om krig och så. Men i det stora hela är det nära och kära som jag bryr mig mest om.
Numera är han den siste i Sverige som heter Lönnsten. Kanske ett uppslag för en framtida krönika?


Fakta: Lennart "Lenarto" Lönnsten
Är: Fyller 70 år i augusti
Gör: Pensionär, krönikör, bildkonstnär och Faktumförsäljare. Säljer i Kungsbacka sedan 2005 och skriver krönikor regelbundet i tidningen. Har också gett ut böcker genom tidningen.
Bor: I Partille. "Jag växte upp i Halmstad, på Furuvägen. Sedan har jag bott på Bögatan och ett tjugotal olika adresser i Göteborg. Jag har bott på folkhögskola i Varberg, i Grebbestad och i Malmö. Men mest av allt i Partille."