Debatt: Ridklubben är räddningen för många barn

Tänk dig ett barn som gång på gång försökt hitta sin plats. Som känt sig utanför, otillräckligt eller kämpat med psykisk ohälsa. Så kommer barnet till ett stall, möter en häst och människor som välkomnar utan att döma. Plötsligt finns en plats där barnet vågar delta och känner: Här hör jag hemma.

För det barnet är ridklubben så mycket mer än en fritidsaktivitet. Den kan vara skillnaden mellan utanförskap och tillhörighet.

Vi har med egna ögon sett vad Frillesås Rid- och Körklubbs inkluderande verksamhet, inte minst voltigen, betyder för barn och unga som haft svårt att hitta sin plats i andra sammanhang. Barn som stått vid sidan av får bli del av en grupp. De får växa genom ansvar, samarbete och tillit. Här finns trygga vuxna, vänskap och möjlighet att utvecklas i sin egen takt. En häst frågar inte efter diagnoser eller tidigare misslyckanden. Den möter barnet som det är.

Under valrörelsen har flera partier i Kungsbacka lyft barns och ungas psykiska hälsa som en prioriterad fråga. Det välkomnar vi. Men hur går de ambitionerna ihop med förändringar av föreningsstödet som riskerar att försvaga just de verksamheter som skapar trygghet och gemenskap?

Förebyggande arbete sker inte bara i skolan eller vården. Det sker också i stallet, när ett barn vågar prova något nytt, hittar vänner och blir sett av en vuxen.

Ridsportens särskilda villkor måste också förstås. En häst är ingen fotboll som kan läggas undan efter träningen. Hästar behöver mat, omsorg och tillsyn varje dag, året runt. Anläggningarna kräver underhåll och kostnaderna finns kvar även när lektionerna gör uppehåll. Samtidigt bär ideella krafter en stor del av arbetet. Rättvisa är inte alltid att behandla alla idrotter exakt lika, utan att ta hänsyn till deras olika förutsättningar.

Vad händer med barnet som äntligen hittat sina första vänner om den trygga verksamheten försvinner? Vad kostar det samhället när barn förlorar en plats där de känner sig behövda?

Vi uppmanar Kungsbackas politiker att lyssna på ridklubbarna, göra en tydlig barnkonsekvensanalys och skapa ett långsiktigt stöd som värdesätter inkludering och förebyggande arbete. Bakom varje siffra i en utredning kan det finnas ett barn som äntligen hittat hem.

När ett barn säger ”Här har jag kompisar. Här får jag vara med. Här hör jag hemma”, då har föreningslivet lyckats med något ovärderligt. Det måste vara värt att bevara.

Anne Börjesson, Anette Alsterå, Anna Corneliussen,