Debatt: Frihet är inte samma sak som att köra bil

Frihet i transportpolitiken brukar nästan alltid beskrivas som möjligheten att köra bil.

Men verklig frihet är större än så. Frihet är att ett barn kan cykla till skolan utan att föräldrarna är rädda för trafiken. Att en tonåring kan ta bussen till träningen. Att en äldre person kan ta sig till centrum även efter att körkortet lämnats tillbaka.

Att den som inte har råd med bil ändå kan komma till jobbet. Frihet är naturligtvis också att kunna använda bilen när den behövs.

Problemet uppstår när hela samhället byggs så att fossilbilen subventioneras. En familj som behöver två bilar för att vardagen överhuvudtaget ska fungera är inte nödvändigtvis friare än familjen som klarar sig med en.

Tvärtom kan beroendet innebära tusentals kronor varje månad i bränsle, försäkring, service, däck och värdeminskning.

Därför är bra kollektivtrafik, trygga cykelvägar och fungerande gångstråk inte ett krig mot bilen. Det är frihetspolitik.

Vi behöver ett transportsystem där människor kan välja färdsätt efter behov, ekonomi och livssituation. Där barn kan röra sig själva. Där landsbygden får fungerande lösningar. Där kollektivtrafiken är tillräckligt bra för att vara ett verkligt alternativ.

Bilen kommer finnas kvar. Men ett modernt samhälle borde inte kräva att varje vuxen människa äger ett ton metall för att kunna köpa mjölk eller komma till arbetet.

Christine Tidåsen, universitetslektor vid Linneuniversitetet, riksdagskandidat för Miljöpartiet de gröna