Krönika: När motståndaren blir ett monster

Av Annika Lundby

Ju närmare valdagen vi kom, desto mer la jag märke till något som bekymrade mig. Jag ogillar hur vi talar med – och framför allt om – varandra i politiska diskussioner. Särskilt på sociala medier tycks det inte längre räcka att anse att någon har fel. Motståndaren måste också vara ond.

Ett vanligt knep är att först skapa en halmgubbe: man förvränger en persons ståndpunkt till något som är lättare att angripa: Det är alltså inte motståndarens egentliga argument man bemöter, utan en egenkomponerad version av den. Den som vill minska invandringen påstås hata invandrare. Den som vill ha en generös flyktingpolitik påstås vilja förstöra Sverige. Den som kritiserar Israels regering kallas antisemit. Den som försvarar Israels rätt att existera blir folkmordsanhängare.

Därefter följer etiketten: rasist, fascist, kommunist, landsförrädare, islamistkramare eller nazist. När etiketten väl är på plats behöver man inte längre bemöta människans argument.

Ibland går det ännu längre och övergår i avhumanisering. Historiskt har judar framställts som råttor och parasiter, och tutsier kallades kackerlackor inför folkmordet i Rwanda. Skadedjur samtalar man inte med. Dem gör man sig av med. Därför är sådant språk aldrig oskyldigt.

Även i svensk politik ser vi varianter av samma mekanism. År 2024 delade Sverigedomokraternas Richard Jomshof bilder där det kunde tolkas som om muslimska flyktingar som ett kollektivt var mordbrännare, våldtäktsmän och terrorister. Visserligen är det sant att islamistiska (inte islamska) och en del kulturella betingelser från mellanöstern är oförenliga med våra svenska värderingar – vi måste våga tala ärligt om detta – men det gör såklart inte alla muslimer till brottslingar.

Men fenomenet finns också till vänster. Sverigedemokrater och ibland hela den borgerliga sidan beskrivs svepande som nazister, fascister eller ”blåbruna”. Vänsterpartiets dåvarande riksdagsledamot Lorena Delgado Varas delade 2025 en bild med budskapet att ”sionistiska judar kontrollerar världen” – en gammal antisemitisk föreställning där judar inte betraktas som individer utan som delar av en ond, hemlig maktapparat.

Alla dessa fall är inte identiska, och jag vill inte skapa en konstlad balans. Men grundmekanismen är densamma: Människor reduceras till representanter för en ond grupp. Deras motiv behöver inte undersökas och deras argument behöver inte bemötas.

Får man då aldrig använda orden rasist, fascist eller antisemit? Självklart. Rasism och antisemitism existerar. Det finns riktiga fascister. Men en så allvarlig anklagelse måste beläggas genom vad en människa faktiskt har sagt eller gjort. Att använda detta som ett retoriskt vapen för att tysta obekväma åsikter är inget annat en ett tecken på lathet, för att inte nämna oärlighet.

Den yttersta konsekvensen ser vi i Hitlerjämförelsen. Om min motståndare verkligen är Hitler blir nästan varje angrepp moraliskt försvarbart. Vem vill vara den som artigt debatterar med Hitler? På det sättet kan människor intala sig att hat, förnedring och till och med våld egentligen är uttryck för moralisk godhet.

Om du använder denna jämförelse, snälla sluta med det. Vi ser fler och fler våldsyttringar mot personer som stämplats med detta epitet. Vi kan inte – vi får inte – vara en del i den normaliseringen. Vem vet vilken galning som nästa gång bestämmer sig för att agera på just våra ord?

Vi bör därför ställa en enkel fråga innan vi angriper någon: Kan jag beskriva min motståndares uppfattning på ett sätt som han eller hon själv skulle känna igen?

Om svaret är nej debatterar jag förmodligen inte längre med en verklig människa. Jag slåss mot ett monster som jag själv har skapat.

Demokratin kräver inte att vi tycker lika. Den kräver inte ens att vi tycker om varandra. Men den kräver att vi erkänner att även den som har fel fortfarande är en människa – inte en halmgubbe, en etikett eller ett skadedjur.