Debatt: En rättighet – men hur är det i verkligheten?

Jag läser FUB Kungsbackas debattartikel och svaret från Tommy Rydfeldt (L), ordförande i nämnden för Individ & Familjeomsorg. Han skriver att ”behov och inte ekonomi ska styra” och att så sker i Kungsbacka. Han avslutar med orden: ”LSS är en rättighet – inte en förmån.”

Jag önskar att jag som mamma till ett barn med intellektuell funktionsnedsättning kunde känna igen mig i den bilden.

Min son omfattas av LSS och behöver betydligt mer stöd än andra barn i samma ålder. Jag har ansökt om ledsagarservice och korttidsvistelse för honom. Kommunen avslog båda ansökningarna. Jag överklagade till Förvaltningsrätten – och fick avslag även där.

Det är redan tufft att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Man kämpar för sitt barns skolgång, fritid, utveckling och möjlighet att en dag bli så självständig som möjligt. Man planerar, anpassar, stöttar och finns ständigt steget före. Att då söka det stöd som LSS är tänkt att ge och mötas av ett nej – och argumenten bakom det – känns som en käftsmäll.

Jag söker inte stöd för att slippa mitt föräldraansvar. Jag tar det varje dag. Jag söker stöd för att min son ska få möjlighet att utvecklas, vara delaktig och träna på att bli mer självständig. För att han utifrån sina förutsättningar ska kunna ta steg som andra barn ofta kan ta utan samma stöd. Det är för mig själva kärnan i LSS.

Tommy Rydfeldt lyfter att mindre än en procent av besluten ändras av förvaltningsdomstol. Mina beslut står fast efter prövning. Men kanske är det just därför FUB debatt är så viktig. För frågan handlar inte bara om huruvida ett beslut är juridiskt korrekt. Den handlar också om vad dagens tillämpning av LSS faktiskt innebär för de människor lagen är till för.

Om LSS är en rättighet och inte en förmån måste vi våga fråga:

Vad är den rättigheten värd för ett barn som behöver stöd för att bli mer självständigt – men får nej?

S Schörling – mamma till ett barn som omfattas av LSS