Debatt: Skatt är inget självändamål

Skatt är sannolikt politikens mest missförstådda verktyg.

I den offentliga debatten finns en återkommande föreställning om att välfärdens kvalitet står i direkt proportion till skattesatsens höjd. Det är möjligen en tilltalande tanke (och för vissa en tacksam politisk talepunkt), men nationalekonomiskt är den direkt felaktig. Skatten är inte ett självändamål, utan ett instrument vars effektivitet beror på hur den påverkar arbete, investeringar och produktivitet. Det är dessa faktorer, och inte skattesatsen i sig, som ytterst avgör välfärdens långsiktiga finansiering.

Laffer-kurvan är ett relativt välkänt begrepp som illustrerar detta på ett pedagogiskt sätt. Vid en viss punkt blir beskattningen så hög att den minskar den ekonomiska aktivitet som skapar skattebasen. Arbetade timmar, företagsamhet och investeringar påverkas av marginaleffekter. När incitamenten försvagas faller också intäkterna. Parallellt med detta tenderar låneskulden att växa. Det är inte på något sätt en ideologisk teori, utan en grundligt belagd observation från decennier av ekonomisk forskning.

Det är därför ansvarsfull ekonomisk politik aldrig får börja med frågan ”hur mycket kan vi beskatta?”, utan snarare ”hur skapar vi bäst förutsättningar för arbete och tillväxt?”. En kommun som förstår detta bygger sin välfärd på en bred och hållbar skattebas, och inte på att pressa skattesats och låneskuld uppåt i hopp om att mer automatiskt ska bli bättre.

Det finns dessutom en annan kommunalekonomisk dimension som ofta förbises: kostnaden för kapital. Kommuner som lånar för att finansiera löpande verksamhet binder framtida resurser i ränteutgifter. Varje krona som går till ränta är en krona som inte går till lärare, omsorgspersonal eller trygghetsskapande arbete. Kommuner med hög skuldsättning tvingas därför lägga en växande del av sina intäkter på att betala för det förflutna, snarare än att investera i framtiden. Det innebär i sin tur svårigheter att skapa utrymme för framtida amorteringar, och därmed är villkoren för ett så kallat moment 22 uppfyllda.

En kommun som däremot har ordning i ekonomin, låg skuldsättning och i bästa fall noll räntekostnader frigör resurser som kan användas där de gör verklig nytta. Det utgör inte bara god ekonomisk hushållning, det är framför allt ett uttryck för generationellt ansvar.

Det är moraliskt förkastligt att överkonsumera i dag och skicka fakturan till dem som kommer efter oss.

Således: när ekonomin är i balans frigörs inte bara resurser – det frigör också handlingsfrihet. Det är i denna balanspunkt – mellan incitament och finansiering, mellan dagens behov och morgondagens möjligheter – som en hållbar skattepolitik formas. Välfärd skapas alltså inte av att skatten höjs, utan av att människor arbetar och av att företag växer. Därför är det av yttersta vikt att politiken förstår att ekonomin inte är en outtömlig källa utan ett ekosystem som reagerar på de signaler vi sänder. En kommun som vill stå stark över tid måste därför värna både arbetslinjen och den finansiella disciplinen.

Det är så man värnar skattens gräns och bygger en välfärd som inte bara fungerar i dag, utan som också kan bäras av kommande generationer.

Emanuel Forsell (M),

gruppledare för Moderaterna i Kungsbacka