Stephan söker det abstrakta

Av Ann Kristin Ekman

En tidigare jobbarkompis på lagret tjatade och tjatade om att Stephan Nilsson skulle ge sig på att börja måla tavlor.
Åtta år senare har han både ställt ut och sålt ett antal verk.
– Om jag ser mig som konstnär? Nej, eller jag vet inte. Jo, det gör jag nog!

Från rummet bredvid vardagsrummet hörs sonens engagerade prat över dataspelet, på telefonen ringer dottern som är i stallet. I mellanrummet mellan köket och hallen stryker den grå- och brunrandiga katten omkring. Det är med andra ord ett rätt vanligt liv i en rätt vanlig familj. I alla fall tills man kommer ut i ett pyttelitet krypin vid sidan av garaget.
– Men bryggverket i hörnet är min frus! Hon yogar och brygger öl. Jag målar, skrattar Stephan.
Mitt framför dörröppningen står också ett rejält stafli med en påbörjad duk, vid sidan av lutar sig ett knappt tiotal klara målningar mot varandra och i ett par vägghyllor trängs flaskorna med akrylfärg i alla möjliga färger och toner.
– Nej, jag kan inte måla lite för att du ska ta dina bilder. Om jag börjar så slutar jag inte, säger Stephan medan han visar sin lilla men funktionella ateljé.
Ett inte helt lyckat scenario när barnen väntar på att få middag.




Det var vanan att måla och rita på överblivna papper på lagret där han jobbade, som fick kollegan att utbrista att Stephan borde börja måla på riktigt.
– Det fanns ofta paper med glansig yta som jag brukade rita på med spritpenna. Det var så go känsla, färgen flöt så bra.
Mest blev det gubbar av olika slag. Skojmåla, kallar Stephan det.
– Jag sa hela tiden nej när kollegan sa att jag skulle testa att måla riktiga tavlor. Men efter att han tjatat i tre, fyra år såg jag att det var utförsäljning av dukar på Rusta. Så då köpte jag en och så lite akrylfärg, säger Stephan.
Sedan dess är han fast.
Den första tavlan han målade föreställde en tulpan. Sedan fortatte han vidare med olika gubbar, fjärilar och dödskallar. Tidigt kom han också igång med att måla siluetter av kända personer.
– Jag gjorde till exempel en av Håkan Hellström. När en kompis till mig såg den talade han om att han spelade i samma fotbollslag som Håkan. Så han tog med målningen och fick den signerad. Det är ju hur stört som helst.
Och mer stört skulle det bli. Stephan är Tupac-fan av stora mått "rätt in i benmärgen", och har gjort flera målningar av hiphop-artisten som han sedan delat på sin Instagram.
– Fyra av dem har Tupacs bror kommenterat på och två av dem har han delat vidare på sin egen sida!

Självlärd

Nu har det gått åtta år sedan den första tulpantavlan. Stephan har medvetet låtit bli att gå några kurser eller utbildningar, för att inte fastna i någon annans tankar och tekniker. Istället har han valt att testa sig fram och utvecklas på egen hand. I dag blir det inga fjärilar eller dödskallar på dukarna. Oftast inte heller några siluetter.
– Men om någon vill ha en av Tupac så kan jag alltid tänka mig det!




Istället har han hittat hem i ett abstrakt måleri där penseln har fått lämna plats för palettkniv, spackelspade och vanliga svampar för biltvätt.
Färgskalan varierar och går i perioder. I det egna vardagsrummet hänger flera målningar i blått, grått och vitt på väggarna. På den duk Stephan just nu jobbar med dominerar en starkt ceriserosa färg.
– Jag har ingen idé eller bild av hur det ska bli, innan jag sätter igång med en tavla. Samtidigt försöker jag att inte känna eller tänka efter för mycket, utan bara måla och lägga på färgen. Jag försöker att bara vara.
Tavlan är klar när Stephan känner att den är klar. Det fungerar. I alla fall oftast.
– Ibland har jag förstört en tavla helt, bara för att jag inte slutat i tid. Många gånger har jag också gjort om tavlan kanske fyra gånger, för att den inte känts rätt innan dess. Vid ett par tillfällen har jag också tagit tillbaka tavlor för att måla om dem. Jag fick ångest av att se dem, de var inte rätt.
Det är inga små förändringar vi då talar om. Stephan visar före- och efterbilder på en av de omgjorda målningarna, som hänger hemma hos svågern . Eller snarare de två helt olika målningarna. Tavlan är helt omgjord. Och den känns rätt.

Kändes konstigt

Den första tavla Stephan målade - tulpanen - är också den första han sålde, till vänner till familjen.
– Först när de frågade så sa jag nej. Det kändes bara så konstigt. Men sedan funderade jag ett tag och frågade sedan om de fortfarande var intresserade.
I dag säljer han sin konst via nätgalleriet konst.se och har bland annat ställt ut på Foormgallerian i Fjärås, Galleri Arken på Arken spa i Göteborg och Stil och trend i Falkenberg. Numera är det inte heller bara vänner och bekanta som köper hans målningar.
– Det är en sådan ära! Bara tanken att folk som jag inte har någon koppling till har sett något jag har skapat och att de vill ha det i sina hem. Det är så häftigt.
Stephan Nilsson målar fortfarande på fritiden. Och helt säker på om han skulle vilja vara konstnär på heltid, det är han inte, precis som han först tvekar på om han alls vill kalla sig för konstnär.
– På ett sätt skulle det ju vara jättegött att kunna måla på heltid och leva på det. Men ja och nej. Inte om det skulle betyda att jag måste producera och spotta ur mig tavlor. Då är jag rädd att det bara skulle bli en press att måla. Och det vill jag inte.


Stephan Nilsson
Ålder 42 år
Bor Frillesås
Familj Fru och tre barn
Mer av Stephans konst finns att se på Instagram: @stephannilssonarts