Debatt: Vilket samhälle vill vi ha?

När man jobbar bakom en dataskärm är sannolikheten stor att man tjänar bra med pengar och har bra arbetsmiljö, men om man jobbar i direktkontakt med människor gäller oftast det omvända.

Hur hamnade vi här? Hur hamnade vi i en situation där värdet att fostra våra barn i demokratiska ideal, gemenskap, jämlikhet samt jämställdhet (redan i förskolan) värdesätts mindre? Hur kommer det sig att de som tar hand om våra äldre, som har bott och verkat i samhället och betalat skatt hela sina liv och därmed bidragit till samhället, ständigt ska vara föremål för kontinuerliga smygnedskärningar?

På både kort och lång sikt drabbar detta även de som välfärden är till för. Ska exempelvis anhöriga med barn med funktionshinder känna att frihetsreformen som LSS borde vara egentligen är ett lotteri och inte grundmurade rättigheter där varje kommun tolkar lagen på sitt eget sätt?

Ska småbarnsföräldrar känna stress över att ingen hinner se deras barn i förskolan och att upplevelsen, när man lämnar på morgonen, är att det är för få vuxna på plats när du lämnar samtidigt som barnen är många? Hur hamnade vi här?

Det är inte en självklarhet att leva i ett välfärdsland, givetvis inte. Gemensam skattefinansierad välfärd är inte heller en självklarhet. Detta är ett val vi har gjort genom demokratiska reformer under generationer i detta land. Det finns dock gränser.

När systemet utsätts för så pass mycket belastning börjar det implodera, steg för steg. Signalerna blir fler och fler om dålig arbetsmiljö och oförenliga förväntningar mellan villkor och prestation. Människor börjar misstro hela modellen och ifrågasätta den. Vilket samhälle vill vi ha? Ska vi inte ta tillbaka den demokratiska kontrollen över denna utveckling?

Ermin Skoric,

socialdemokrat