Debatt: Strejken avblåst - men vårdkrisen består

Av Ronny Karlsson

En av de sex högst prioriterade områdena i det svenska samhällskontraktet är sjukvården. Det innebär att huvudmännen, regionerna och kommunerna, i sitt budgetarbete ska se till att tillräckliga resurser tillförs sjukvården såväl materiellt som personellt.

Eftersom behovet av resurser varierar över tid beroende på beläggningen inom vården måste det finnas goda marginaler för att möta dessa variationer. Trots ett uppenbart behov har avdelningar på våra sjukhus lagts ned eller begränsats, besparingar på hundratals miljoner har medfört att patienterna blivit liggande i korridorer och uppsägningar av värdefull vårdpersonal.

Den pressande arbetssituationen har även lett till att personal valt att lämna sina tjänster. Lägg därtill all vård som tvingas ske i hemmen genom anhöriga till svårt sjuka i avvaktan på livsviktiga operationer som ideligen skjuts upp på grund av resursbrist.

Man har genom införandet av den s.k. vårdgarantin med väntetid upptill 90 dagar bekräftat de allvarliga bristerna inom sjukvården. Vad är det för områden hos kommuner och regioner som är så betydelsefulla att de inte kan stå tillbaka till förmån för en betryggande finansiering av vård och omsorg?

Debatten har under den nu avblåsta strejken handlat om varför inte staten tar ett större ansvar och bidrar med mer medel. Staten har här enbart ett sekundärt ansvar och det återstår bara en uppenbar lösning på hela problematiken – både finansiellt och med utjämnande av ojämlikheterna mellan regionernas vårdutbud – att sjukvården reformeras och förstatligas.

Men eftersom detta är ett politiskt beslut som skulle nedföra att de 21 regionernas politiska inflytande märkbart skulle begränsas till förfång för politikernas arvodering blir frågan om något parti har mod nog att driva saken under nästa val till riksdagen. Strejken är nu avblåst – men vårdkrisen består.

Royne Nilsson