Debatt: Inget nytt i livsavgörande beslut

Juli 1996 hamnade min bror på MIVA med misstänkt hjärtinfarkt. Fyra dagar senare lades han i respirator på grund av lunginflammation. Först när han sövdes ner informerades anhöriga.

Jag åkte till sjukhuset. En läkare informerade: ”Han har så mycket kvar att leva för”. Jag förklarade att min bror levde i misär och fick ingen hjälp alls ifrån psykiatrin.

Efter sex månader på sjukhuset avled han av en hjärtinfarkt. Informationen jag fick var att ”man har beslutat att inte sätta in livsuppehållande åtgärder”. Anhöriga hade inte varit inbjudna till något möte om detta.

Mamma avled 2001. Hon bodde på ett äldreboende. Hon hade en långvarig psykiatrisk historia samt ett kraftigt lungemfysem. Lungorna försämrades och hon lades in på sjukhus. Vid mitt besök frågade jag hur det var. Hon svarade att det var bra. Någon läkare eller sköterska att prata med fick jag inte tag på. Någon dag senare ringde mamma från äldreboendet.

Dagen efter det ringer personal och ber mig att komma dagen därpå för besök. När jag klev in i mammas rum var det fullt av personal där. Mamma ligger i sängen. Armar och ben rycker fram och tillbaka. ”Hur är det” frågar jag. ”Det är bra” säger hon. Jag hör ett sus ifrån personalen. En för mig okänd person kommer in i rummet. Mamma ser personen och samlar all kraft till ett rungande ”nej”. Det var läkaren. Vi sätter oss ner och pratar en stund. Läkaren informerar om att mamma sagt nej till medicinsk hjälp. Jag har rättigheten att gå emot henne. Läkaren lägger över beslutet om liv och död på mig! ”Jag går inte emot mammas vilja” svarade jag.

Två dagar senare avled mamma. Det var en svår situation för oss allihop som var inblandade. Personalen fick stödsamtal och jag som anhörig erbjöds ingenting.

Med de här två berättelserna vill jag påpeka att sjukvården och omsorgen inte har utvecklat sin kompetens i att bemöta anhöriga i frågan om livsavgörande beslut sedan mitten av 1990-talet. Förhoppningsvis kan covid 19-epidemin ändra på beslutsfattarnas hjärnor omkring denna fråga.

Marie Hellström