Mår dåligt utan daglig verksamhet

Rasmus Ellerot är 31 år gammal, men har en funktionsnedsättning som gör att det är mycket i vardagslivet som han inte klarar av på egen hand.

– Han kan klä på sig själv om någon lägger fram hans kläder och han kan äta själv om någon serverar maten. Han är på en treårings nivå ungefär, säger Veronica Ellerot.

Rasmus bor i en gruppbostad i centrala Kungsbacka och normalt sett, före covid-19, brukade han tillbringa sina dagar på Åhuset där han är med i Kulturverkstan.

– Rasmus gillar att spela teater och musik. Han tycker om att spela gitarr. Han slår på gitarren i rätt takt, men kan inte ta några ackord, säger Veronica med ett tydligt leende i rösten.

På Åhuset finns också alla vännerna och de spelar en stor roll i Rasmus liv.

– För några år sedan flyttade en vän som betydde mycket för Rasmus. Det fick honom att må så dåligt att han blev deprimerad och fick börja medicinera, säger Veronica.

Förra våren stängdes den dagliga verksamheten på Åhuset en första gång, på grund av risken för smittspridning av covid-19. Den öppnades sedan igen, men har nu varit stängd i flera månader. Och också om Veronica Ellerot har full förståelse för stängningarna där och då, har hon mindre förståelse nu. I synnerhet som beslutet att hålla den ordinarie dagliga verksamheten stängd till den sista mars nu har förlängts fram till i höst, den 15 september.

– Antagligen är de flesta deltagarna inom den dagliga verksamheten vaccinerade nu. Det ger ett nära nog 100-procentigt skydd mot att bli allvarligt sjuk och mot att dö i covid-19. Nu måste vi titta på nästa steg, skadan som stängningen innebär på det psykiska måendet.

Förvaltningen för Individ- och familjeomsorg har valt att anpassa den dagliga verksamheten så att det istället ska erbjudas aktivering hemma. Men det räcker inte till, menar Veronica. Att få pyssla eller åka en sväng med verksamhetens buss – utan att få kliva ut – räcker inte som ersättning för heldagarna med kompisar och aktiviteter på Åhuset.

– Ingen skugga över personalen! Men det räcker inte till. Rasmus klarar inte av att aktivera sig själv, istället blir han sittande framför tv:n. Visst erbjuder personalen att de ska gå på promenad, men han följer inte med. Rasmus behöver bli motiverad för att komma med.

Som en konsekvens har Rasmus istället blivit mer och mer passiviserad. Vid något tillfälle när hans föräldrar har kommit på besök vid lunchtid har han ännu inte klivit upp och ätit sin frukost och mindre fysisk aktivitet gör att vikten skenar.

Situationen sliter också på Veronica och hennes man. Tidigare brukade Rasmus komma hem varannan helg, och då efter en vecka på Åhuset med mängder av aktiviteter. Nu tar de istället hem honom varje helg och det börjar tära på dem.

– När Rasmus nu kommer hem på helgerna känner vi att vi måste hitta på saker hela tiden, så att han också får lite omväxling. På semestern brukar han vara med oss i en vecka och det är ju jätteroligt! Men i sommar blir det förmodligen fyra veckor. Istället för att vi också ska kunna få lite ledigt och återhämtning, måste vi istället gå in på andra skiftet, säger Veronica Ellerot.

Hon märker också att Rasmus mår allt sämre.

– Egentligen hade jag tänkt att Rasmus kanske kunde ha slutat med sina antidepressiva mediciner nu, för han hade börjat må så mycket bättre. Men nu går det inte längre. Den sista tiden har han börjat ringa hem till mig och min man på nätterna för att kontrollera att vi är där. Det är precis vad som hände när han började må dåligt.