Debatt: Minns den som levde – inte bara den som dog

När det skymmer ser vi ljusen som lyser på våra kyrkogårdar. De enstaka ljusen blir fler och fler när vi i allhelgonatid besöker våra lokala kyrkogårdar för att tända ljus på våra när och käras gravar eller i minneslunden för dem som är begravda på annat håll. Att tända ljus på gravarna har med åren blivit en uppskattad tradition. Mer än hälften av Sveriges befolkning besöker en kyrkogård under allhelgonatiden. Det är en fin tradition som betyder mycket för många.

En medarbetare till mig berättade att han träffade en amerikansk familj som han kände på kyrkogården en allhelgonahelg. Traditionen var okänd för dem, men de förstod att i Sverige gick man till kyrkogården och tände ljus på allhelgonahelgen och då vill de också göra det nu när de bodde och arbetade i Sverige ett par år.

I allhelgonatid tänker vi förmodligen extra mycket på våra nära och kära som dött, vi tänder ljus och minns dem. Men vi minns inte bara den som dog, vi minns den som levde också. Vi minns de saknade när de levde. Sorgen över att de är borta blandas med de kära och goda minnena av dem. Kanske minns vi de högtidliga stunderna men också det vardagliga livet tillsammans. Det är minnen som kan göra att sorgen och saknaden blir lite mindre tung att bära.

Ljusen i allhelgonatid påminner oss om att döden finns och drabbar oss alla. I kyrkan påminns vi också om att det finns hopp om ett liv efter döden. I Svenska kyrkan brukar vi lyfta att vi inte är ensamma i vår sorg. Att det finns platser dit man kan gå med sin sorg. Platser där man kan få stöd och någon att tala med, någon som lyssnar och förstår. Där det inte behöver vara obekvämt att tala om sorg och saknad. Kyrkan är också en plats där det finns en församlingsgemenskap där vi kan stötta varandra. Där det finns de som kan erbjuda en kopp kaffe och kan vara en lyssnade medmänniska.

I nyhetsrapporteringen i samband med olyckor ser vi ofta hur människor samlas för att tända ljus och lägga blommor vid olycksplatsen. Och vi ser hur dörrarna till kyrkan eller församlingshemmet står öppna för sörjande att komma in. Vid ljusbäraren får man tända ljus och i bänkarna får man sitta en stund i eftertanke. Här finns också diakoner och präster som är vana vid att lyssna till och tala med människor om det svåra. Som är utbildade att göra just det – tala om det svåra och att förmedla hopp!

Sorgen försvinner aldrig, men med tiden lär vi oss förhoppningsvis att leva med den. Min önskan är att vi minns den som levde – inte bara den som dog.

Minns den som levde – inte bara den som dog

När det skymmer ser vi ljusen som lyser på våra kyrkogårdar. De enstaka ljusen blir fler och fler när vi i allhelgonatid besöker våra lokala kyrkogårdar för att tända ljus på våra när och käras gravar eller i minneslunden för dem som är begravda på annat håll. Att tända ljus på gravarna har med åren blivit en uppskattad tradition. Mer än hälften av Sveriges befolkning besöker en kyrkogård under allhelgonatiden. Det är en fin tradition som betyder mycket för många.

En medarbetare till mig berättade att han träffade en amerikansk familj som han kände på kyrkogården en allhelgonahelg. Traditionen var okänd för dem, men de förstod att i Sverige gick man till kyrkogården och tände ljus på allhelgonahelgen och då vill de också göra det nu när de bodde och arbetade i Sverige ett par år.

I allhelgonatid tänker vi förmodligen extra mycket på våra nära och kära som dött, vi tänder ljus och minns dem. Men vi minns inte bara den som dog, vi minns den som levde också. Vi minns de saknade när de levde. Sorgen över att de är borta blandas med de kära och goda minnena av dem. Kanske minns vi de högtidliga stunderna men också det vardagliga livet tillsammans. Det är minnen som kan göra att sorgen och saknaden blir lite mindre tung att bära.

Ljusen i allhelgonatid påminner oss om att döden finns och drabbar oss alla. I kyrkan påminns vi också om att det finns hopp om ett liv efter döden. I Svenska kyrkan brukar vi lyfta att vi inte är ensamma i vår sorg. Att det finns platser dit man kan gå med sin sorg. Platser där man kan få stöd och någon att tala med, någon som lyssnar och förstår. Där det inte behöver vara obekvämt att tala om sorg och saknad. Kyrkan är också en plats där det finns en församlingsgemenskap där vi kan stötta varandra. Där det finns de som kan erbjuda en kopp kaffe och kan vara en lyssnade medmänniska.

I nyhetsrapporteringen i samband med olyckor ser vi ofta hur människor samlas för att tända ljus och lägga blommor vid olycksplatsen. Och vi ser hur dörrarna till kyrkan eller församlingshemmet står öppna för sörjande att komma in. Vid ljusbäraren får man tända ljus och i bänkarna får man sitta en stund i eftertanke. Här finns också diakoner och präster som är vana vid att lyssna till och tala med människor om det svåra. Som är utbildade att göra just det – tala om det svåra och att förmedla hopp!

Sorgen försvinner aldrig, men med tiden lär vi oss förhoppningsvis att leva med den. Min önskan är att vi minns den som levde – inte bara den som dog.

Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift