Krönika: Att leva i dubbla verkligheter

Av Kristian Alm

Det känns som att spricka mitt itu.

Det avskyvärda som sker i Ukraina är svårt att hantera. Samtidigt som vardagen pågår här, kämpar lärare, sjuksköterskor, hantverkare och kontorsarbetare på Kievs gator med gevär och molotovcocktails.
Medan jag och mina vänner äter en semla på verandan i söndagssolen, gömmer sig barnfamiljer i källaren för att undvika bombsplitter ännu en dag.
Som Varbergsbo tar jag mig till torget för att demonstrera med blågula band om armen. Vi är några hundra som mött upp för att visa vårt stöd. En läkare invandrad från den lilla staden Sumy berättar med brusten röst om hur hon inte längre når sin familj i staden som fallit i de ryska soldaternas händer.
Vi applåderar alla talare, vi swishar pengar till Röda korset och Rädda barnen, vi kramas och försöker intala oss att det gör någon liten, liten skillnad att vi är där.
Jag, som är vapenvägrare och pacifist, känner hur allt ställs på ända när alla applåderar kravet på svensk vapenexport till de kämpande ukrainarna.
Kan man vara mot våld och vapen och ändå stödja att vi skickar pansarskott? Och vilken effekt får det för oss själva när nu diktatorn Putin verkar ha tappat all kontakt med verkligheten och hotar med höjd kärnvapenberedskap?
Kan det i hans paranoida hjärna uppstå tanken att de länder som stöttar Ukraina och hindrar en snabb seger borde straffas?
Jag vet inte.
Och jag, som i min ungdom studerade öststatskunskap, lärde mig ryska, har ryska vänner och så sent som för tre år sedan reste i Ryssland – hur ska jag igen kunna se dem i ögonen utan att känna avsky för vad deras ledare gjort?
Jag ringer min äldste son och pratar, pratar om Ukraina, pratar om oss, berättar om hur min mor och far 1962 vettskrämda satt klistrade vid radion under Kubakrisen när ett kärnvapenkrig var hotande nära.
Det känns lite bättre. Vi enas om att det måste gå att leva i två verkligheter samtidigt. Den nära här i Sverige, där vi äter semlor, jobbar på som vanligt och bryr oss om varandra.
Och den andra, där vi gör det lilla vi kan göra för att stödja våra medmänniskor i terrorns Ukraina.