Ida besegrade cancern efter två års kamp

Av Ronny Karlsson

I två år pågick kampen mot cancern, med livet som insats. Nu har sjukdomen lämnat Ida Josts kropp och hon är tacksam för stödet från närstående som gav henne kraft att orka en dag till när det var som jobbigast.

Livet var ganska intensivt med ett jobb som kommunikationsspecialist på Kungsbacka kommun, samtidigt som familjen med två barn krävde sin tid.
Men för två år sedan tog allt en mycket drastisk vändning.
– Jag hade haft ett väldigt hektiskt år och när jag började landa efter det upptäckte jag en knöl i ena bröstet, berättar hon.

Den första tanken var att det inte var något allvarligt, och när hon tog kontakt med vårdcentralen var det i första hand för att få bort hjärnspöket.
– Men de skickade mig vidare på undersökningar och därefter följde en evighetslång väntan. Varje dag under ett par veckors tid rymmer väldigt många timmar när du väntar på ett sådant besked.

I mars 2021 fick hon beskedet, i ett läge där det var fullt upp på jobbet.
– Vi höll på att förbereda en pressträff för vaccinering i Tingbergshallen när jag fick veta. Det var allvarligt, det var något stort och aggressivt som växte i kroppen. Och det var bråttom, berättar hon.



Ett nytt skede
Där och då gick livet in i ett helt nytt skede. Om det så här långt hade handlat om en lång väntan, tog nu allt en ny vändning, och mycket skulle ske på kort tid.
– Allt gick plötsligt i en rasande fart. Jag fick träffa olika läkare, togs in på förberedande operation och fick första cellgiftsbehandlingen direkt.
De tunga cellgifterna skulle jag sedan komma att gå på i ungefär ett halvår innan det var dags för nästa fas i behandlingen.
Det första sommarlovet var utmanande. Ett sommarlov där kroppen blev utslagen av cellgifter och huvudet upptaget med att hantera den skrämmande situationen.




– Det var en tuff tid när jag insåg att jag inte tålde cellgifterna. De fick börja titta på alternativ och det var riktigt jobbigt att inte veta hur allt skulle gå vidare. Det blev en så brutal kontrast mellan den tidigare längtan efter att få skapa nya lyckliga sommarminnen till att plötsligt stå i den här situationen och dessutom med ordinarie barnomsorg stängd.
Det ordnade sig ändå riktigt bra för familjen, tack vare nära och kära.
– Att veta att de hade det bra hjälpte mig att fokusera på att ta mig igenom mitt eget, även om det var jobbigt att vara ifrån varandra så mycket.



Skapade otrygghet
Samtidigt som behandlingarna krånglade, blev hälsan sämre. Ida tappade håret, mådde illa, blev svag och orkeslös. Det blev väldigt utmanande för hela familjen.
– Ju allvarligare läge vi hade desto viktigare var det för oss att hålla vardagen så normal som möjligt, eftersom det gav trygghet och stabilitet i en helt avskyvärd situation.

De var noga med att vara helt ärliga mot barnen som då bara var fyra och nio år gamla, att hålla sig till fakta och anpassa informationen till respektive ålder.
– Situationen var allvarlig nog som den var, vi ville inte lämna utrymme för skrämmande fantasier och därför var det viktigt att de kunde lita på att det åtminstone inte var värre än vad vi sa. Jag har alltid varit en person som vill hålla familjen trygg, men nu var det jag som skapade otrygghet. Den delen gjorde ont i mig.



Ensam i vardagen
Hemma drog Idas man ett tungt lass för att få familjelivet att fungera hjälpligt ändå. Utöver jobb och att köra runt sin fru till olika sjukhus, blev han plötsligt ensam om vardagens sysslor som att tvätta, städa, laga mat, köra till aktiviteter, engagemang i föreningsliv, planering, sambandscentral för lek och allt annat som ingår i ett familjeliv. Det som kunde vara normalt skulle också få fortsätta att vara normalt.
– Jag förstår inte hur han har orkat. Själv höll jag hårt i att jag skulle klara att lämna på förskolan varje dag, bara jag var hemma från sjukhuset. Det fick upp mig oavsett skick. Och varje gång bokbussen rullade in i området såg vi till att göra det till vår lilla stund.

Stödet runt henne blev avgörande när kampen var som jobbigast.
– Jag har fått uppleva hur små gester av ren omtanke kan ge kraften att utstå en dag till. Vänner, kollegor, grannar, släkt. Människor som väljer att hålla sig nära när det är som tuffast är beundransvärda. De människorna kommer för alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.



400 dagar i kontakt med sjukhus
Totalt blev det nära 400 dagar hon hade kontakt med vården under de här två åren. Efter de tunga cellgifterna var det dags för ett par olika operationer och sedan fem veckor daglig strålning i Borås.
– Jag fick dispens en dag från strålningen för att kunna vara med och se förskolans luciatåg. Det var en tidig morgon, snön låg vit på marken och när jag får ögonkontakt med min nervösa och stolta fyraåring svämmade hjärtat över av kärlek. Det blev en otroligt laddad och vacker stund ute i snön. Sen var det raka vägen till strålningen i Borås igen.

För att hantera oron hemma pekade de på allt som gjordes för att hjälpa henne, fokuserade på ett steg i taget och tog varje tillfälle som bjöds för skratt och mental vila från situationen. Men även om öppenheten var en strategi, så fanns det förstås tankar som hon själv bar på. Det var tankar som handlade om framtid, och om hon själv var en del av den.
– Det fanns perioder där ingen visste hur det här skulle sluta. Det var skrämmande och jag försökte att fokusera på en behandling i taget. Vi insåg också att det inte går att skydda barnen mot livets tuffa, istället behöver vi lära dem att möta det medan vi finns vid deras sida.

En vändning kom när Ida Jost fick prova ett nytt cellgift. Det var ett cellgift som både var väldigt potent och mer riktat. Det gjorde att inte lika många funktioner i hennes kropp slogs ut.



Tio månader
Det cellgiftet behandlades hon med i tio månader, och den behandlingen var framgångsrik. I somras kom en ny oro, då det fanns misstankar om att cancern skulle ha spridit sig, även om huvudtumören var borta.

Men för cirka två månader sedan kom beskedet som Ida Jost och alla i hennes närhet drömt om och väntat på. Cancern var borta.
– Det innebär att det är dags att börja våga lita på livet igen, och att vi kommer få behålla varandra ett tag till. Vi får också ha tålamod med att det är nu spänningarna släpper för oss och att vi behöver tid för läkning och återhämtning, säger hon.

Nu är hon tillbaka på jobbet inom kommunen på halvtid, och en ny fas i livet har inletts.
– Jag kan inte springa på i samma tempo, bland annat är hjärnan fortfarande trött och sliten av alla cellgifter och otäcka upplevelser. Det är en utmaning nu att låta saker och ting ha sin gång, det är inte alltid så lätt.



En annan närvaro
Efter två väldigt tuffa och utmanande år vann till slut Ida Jost kampen mot cancern. Under resan har hon lärt sig en hel del som hon bär med sig.
– Jag har en helt annan närvaro nu och en förmåga att stanna upp och njuta av det vackra i livet. Det har gett mig den eviga tacksamheten över att bara få finnas till. Att få fler dagar med de människor som betyder mest av allt i hela världen för mig. Att få finnas för mina barn; att få dela livets fina ögonblick och få hjälpa dem hitta sätt att hantera livets svåra.

Resan var tuff på många olika plan, samtidigt känner Ida Jost att hon lärt sig mycket under de två år där hon varit med om bland det mest utmanande som kan hända. Hon säger att även en dag när det regnar på tvären är värd att kämpa för. För det är också en dag. Och kämpa, det har hon gjort för att vinna sitt livs viktigaste kamp.
– Jag upplever att jag är på en trygg plats i livet nu. Vetskapen om att jag inte längre har cancer gör det lättare att se framåt. Jag har fått tusen och åter tusen lärdomar om livet och det här har vaskat fram de finaste relationer.



Fakta Ida Jost
Ålder: 39 år.
Familj: Man och två barn på sex och elva år
Fritidsintressen: Jag gillar att vara aktiv, att vara vid havet. Sedan tycker jag om blommor och musik
Världens bästa artist: Jack Johnson.
Bästa bok du läst: Jag gillar feelgood-böcker. Jag svarar "Det lilla bageriet på strandpromenaden".

Fakta bröstcancer
* Bröstcancer drabbar oftast medelålders och äldre kvinnor.
* Medianåldern vid insjuknande är 64 år.
* Färre än fem procent är under 40 år vid när de får diagnosen.
* Ungefär 30 procent av all cancer hos kvinnor är bröstcancer. Det är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor.
* Den som är orolig eller vill veta mer kan vända sig till 1177
(Källa: Cancerfonden)