Krönika: Nej – inte stopp på motorvägen

Av Christina Forlin

Vi körde förbi den gamla VW Passaten på E4:an i Stockholm, jag och sonens sambo. I Passaten satt sonen och min man, den gick inte fort men de såg ut ha roligt.
Det hade de inte visade det sig, de höll mer på med något desperat försök att hålla hoppet uppe. Sakta, sakta tappade bilen ork och fart, den ville inte mer! Det sa den tydligt ifrån, men snälla någon, det kan väl inte hända på den trefiliga motorvägen?!
Visst har vi alla kört förbi dessa stackare som står där med varningsblinkers i högra körfältet och varningstriangeln utplacerad alldeles för nära inpå. De står där uppgivna och ringer med motorhuven uppfälld.
Inte kunde väl något sådant drabba oss?

Tecknen hade funnits, AC:n som slutade fungera, avgasröret som fick lagas provisoriskt, en läckande bensinslang, en varningslampa som lyste att det fattades bromsolja fast det fanns tillräckligt, ett märkligt ljud från ratten…
Men nu blinkade hela instrumentpanelen som ett flipperspel.

Mannen ringde – varför körde ni förbi? Såg ni inte att det gick sakta för oss?
– Jo, men ni skrattade ju – trodde bara ni var försiktiga…
– Det var vi inte! Men vi lyckades få bilen precis till stoppljuset vid en avfart, kan ni komma hit så får vi testa att starta med startkablar? Det är något elfel tror jag.

Komma dit, motströms på E4:an? Hur i hela friden då?
– Ring en bärgare, sa jag.
– Nej, kom hit.
– Nej, ring en bärgare.
Sonen kom springande till vår bil som jag lyckats parkera i närheten på en bakgata. Han tog över – och körde. Med bättre lokalkännedom lyckades han göra en u-sväng och tråckla sig med varningsblinkers på, över cykelbanor fram till den havererade bilen.
Till saken hör också att trotjänaren som nu lagt av var proppfull med flyttlådor och lösa attiraljer eftersom det unga paret var mitt i en flytt. En kompis till dem ställde upp blixtsnabbt, och kassarna med kläder, mjöl och tallrikar lassades över i hans bil. Inte ens de mest optimistiska kunde ju garantera att den gamla bilen skulle gå i gång, och det var lite bråttom.
Sakerna behövde komma in i nya lägenheten, och sonens sambo skulle med tåget om två timmar.
Med startkablar startade så Passaten, och uppförde sig exemplariskt ända fram till parkeringen. Puh!
Men morgon därpå ville den inte igen. Hela instrumentpanelen blinkade och motorn var tyst. Sonens tålamod var slut och mannen 50 mil bort och kunde inte klappa om sin klenod. Bilskrotaren kom och sagan var all – men lite sorgligt är det allt ändå. Tänk att man kan fästa sig så vid en bil.