Debatt: Äntligen min tur – jag fick en plats på skolan

Livet som stökat och inneburit många och långa samtal, bygga upp för att sedan raseras, nu äntligen är det slut med det. Ny skola, nytt hopp.

Skolan där jag kommer att bli sedd, där allas lika värde och respekt går före allt.

Lärare som stolt går runt i kläder som bär skolans logga, lärare och personal som går med näsan i vädret och är stolta att just de har blivit utvalda att arbeta på den skolan, skolan med stort S. Lika stolta som de är, är eleverna priviligierade att få vara där.

Detta lovet är lite lika ångestfullt när det lider mot sitt slut, när sommaren drar sin sista suck tar jag ett djupt andetag och vågar se framåt mot terminen. Det kommer bli så bra. Värmen från hoppet följer med hela sista dagarna på lovet och längtan är stor till att få komma igång igen, och denna gången på ett bra sätt.

Ska jag kanske också köpa en sån där tröja med skolans logga på? Visa att jag tillhör en av Västsveriges bästa skolor, skolan där alla blir sedda och respekterade! Att på något nästan malligt sätt kunna visa upp allt slit för att ta sig in där, som ett diplom.

Första dagen är här och stegen är lätta och förväntansfulla. Som en film där solen stiger upp över skolan och sprider sitt ljus över allt runt om kring. Som att man kommer i mål efter livets lopp.

På cykelparkeringen går en känsla av obehag, men äsch, det kan inte vara så… det får inte vara så. Skärpning och vidare med ett leende in. Det dröjer inte många timmar innan första kommentarerna kommer. Men vänta, det skulle ju inte vara så här. Som när man inser att någon man älskar inte är felfri men kämpar att hålla kvar vid sin bild, lika så kämpades genom skoldagen. Det kan bara inte vara så här. Det måste vara ett missförstånd.

Dagarna går och stegen till skolan blir allt tyngre, motvilliga till och med. Är jag inte lite sjuk? Kanske borde vara hemma ändå.

Skolan med det fina ryktet, skolan där man ska vara glad om man får möjligheten att gå. Jag skulle ju bli sedd. Jag skulle ju bli respekterad.

Likt en gammaldags film där överklassen inte vill kännas vid att deras barn betett sig illa, lika lite vill skolans rektor förlika sig med tanken om att deras skola inte elever upp till det fina rykte de spritt runt sig. De har lyckas mörka tidigare elevers berättelser och på så vis aldrig behövt spegla sig i deras egna egentliga misslyckande mot de barn som fått sluta, som blivit och blir kränkta, som aldrig blev sedda.

Anonym