Krönika: ”E häger e en sån som flyger med tassera bagetill”

Av Christina Wagner

En häger är en sån som flyger med tassarna baktill. Det brukar min man säga på dialekt ibland, tydligen något han snappat upp i yngre år.
Det var länge sen jag såg en flygande häger. Men nästan varje morgon när jag går till jobbet går jag förbi en som står vid ån. Den är så skicklig på att stå still att jag länge trodde den var en attrapp av något slag.

Första gången jag la märke till den stannade jag till en stund, den var så vacker och stod alldeles stilla. Onaturligt stilla. Jag tittade, den tittade tillbaka, jag tog en bild för nyhetschefen hade efterlyst ögonblicksbilder. Men fotot levererades med ett litet aber – den kunde ju vara en attrapp också. Vad man nu skrämde för något med en sådan?




Morgonen efter var hägern på plats igen, dock med kroppen och huvudet vänd lite mer åt söder. I övrigt exakt samma pose, alldeles stilla. Vän av ordning undrar ju förstås om jag inte försökte skrämma den, eller åtminstone gjorde någon hastig rörelse för att få den att vrida på huvudet. Men nej, jag ville ju inte att den skulle flyga iväg.

Så det måste ju vara en attrapp, trodde jag, imponerad över hur någon människa klarat av att ta sig ner till åkanten för att ställa upp den. Två dagar i rad dessutom. Kort därefter meddelade jag mitt misstag till chefen, bilden var obrukbar, på kvällen var ”attrappen” borta för att dyka upp igen på morgonen.

Några dagar efter tog vi en eftermiddagsfika på jobbet. Jag berättade den lite roliga historien om hur lättlurad jag varit med häger-attrappen, och undrade om de visste vem som sätter upp den dag efter dag. Döm om min förvåning när kollegorna trodde sig veta att det visst var en riktig häger. Jag skrattade. ”Här har jag berättat historien för min man om den stillastående stirrande fågeln vid ån som visade sig vara en attrapp, och skrattat gott åt det. Så är den inte det”.

Kristian skrattade ännu mer. ”Tänk då hur hägern haft det. Den kommer hem till sin fru och säger ”I dag stod en konstig kärring och stirrade på mig vid ån, hon bara stod där alldeles stilla. Vi stirrade på varann en bra stund, hon måste ha varit en attrapp, jag fattar ingenting”.

I morse stod hägern på sin post igen. Den lurar inte mig, för den här gången fladdrade det lite i fjädrarna.