Mycket jobb – Monica gjorde ljudbok om tuffa resan

Av Carl Johan Mårtensson

I fjol debuterade Monica Rosén med självbiografin Shabby Shit – livet känns vitt och fräscht. Nu släpps boken som ljudbok.
– Jag läste in den själv, det var lite mer jobb än jag först trodde, säger Monica Rosén.

Boken bygger på bloggen som hon började skriva efter att ha drabbats av en aggressiv form av bröstcancer 2013. Med svart humor och dagboksanteckningar beskrev hon vardagen mitt i sjukdom och behandling.

– Jag bloggade egentligen om vad som hände varje dag fast med väldigt sjuk och mörk humor, svart humor. Det var mitt sätt att ta mig igenom det hela, säger Monica Rosén.

Det blev många bloggposter och samtidigt visade det sig att texterna uppskattades av läsarna. Det var då hon bestämde sig för att ge ut en bok, en självbiografi, som släpptes nu i höstas. Boken togs enligt Rosén emot väl bland läsarna och recensenter och när det blev dags för ljudbok var det självklart att hon själv skulle stå för inläsningen.

– För mig var det viktigt att läsa in den själv eftersom det är en biografi. Många tycker ju också att det är roligare att lyssna när författaren läser själv.

– Jag hade tyckt att det var jättejobbigt att höra någon annan pausa på fel ställen eller betona saker fel.

Inspelningen skedde i en studio i Stockholm och för Monica som bor i Åsa blev det många långa resor fram och tillbaka.

– Det var lite mer jobb än jag först jag trodde. Jag var uppe flera gånger i Stockholm och läste in och då sitter man ju i studion och läser själv. De flesta pausar efter en timma men jag kan lätt sitta i åtta timmar och bara äta lite snabbt under tiden liksom.

Men att köra långpass och undvika pauser är inte helt riskfritt.

– Man blir hes, eller jag blev hes. Rösten håller inte i så många dagar. Man kan ju göra röstövningar inför och värma upp och det hjälper säkert. Men är man väl hes så är det rätt kört. Jag tror att boken låter lite olika på olika ställen men det är svårt att komma undan det.

En annan utmaning är att få allt rätt från början och Rosén har behövt ta om hela kapitel ett antal gånger.

– Man gör fler fel än vad man tror, jag gjorde väl ungefär hundra fel. Det är mycket jobb och många vändor.

Men fördelen med att läsa in sin egen bok är att författaren själv äger rättigheterna till texten och därför också kan bestämma om felen ska åtgärdas eller inte.

– Jag sa bland annat fel namn på en nattklubb och jag sa imorgon istället för i övermorgon. Det blir bara sämre om man ändrar det, då hör man att orden är inlästa vid ett annat tillfälle.

När måste man nöja sig?

– Man kan peta i det hur mycket som helst men när man känner att man inte vill höra skiten längre, då är det klart.

Vad är det viktigaste att tänka på under inläsning?

– Betoningen. Många av de populära inläsarna har ju en väldigt platt ton och där är det ju väldigt olika vad man uppskattar. Jag själv har svårt för att lyssna på böcker som är i ett allt för platt röstläge. För då zoomar jag ut istället och tänker på något annat,

– Jag försökte också tänka på att läsa långsamt, och man får tänka på att man inte andas rakt in i micken, det blir lätt så att man sitter och flåsar. Sen måste man dricka mycket vatten så man inte låter slemmig. Helt perfekt blir det aldrig men mycket vatten är viktigt.

Ljudboken släpps på de flesta större plattformarna den 10 mars.