Krönika: Dags att bryta ett destruktivt mönster

Av Richard Forsberg

I det diffusa gränslandet mellan barns lekande entusiasm och den brutala realiteten av kriminell rekrytering uppstår en oroande verklighet. En färsk rapport från BRÅ (Barn och unga i kriminella nätverk (2023:13)) kastar ljus över barn och ungas öden i kriminella nätverk. Ni har alla såklart redan läst spaltmeter om detta men en krönika i Aftonbladet (Cantwell: Tre snabbspår för barn till kriminella gäng.), nämnda rapport från BRÅ och en molande känsla inombords om att allt håller på att fuckas upp rättfärdigar att även jag lägger åtminstone en kväll på att skriva om detta.

Rapporten avslöjar en oroväckande dynamik där barn inte bara är rekryteringsobjekt utan också agerar som rekryterare. Det är som om en paradox har uppstått, där de som borde representera vår framtid blir brickor i den undre världens spel. Vi måste ställa oss frågan: Hur har vi hamnat här? Och viktigare än så, hur ska vi bryta detta destruktiva mönster?

Ungdomsgäng och hierarkiskt styrda strukturer präglar en vardag, där lojalitet uppåt och hård styrning nedåt är normen. Barn, några knappa tonåringar, används som springpojkar i narkotikadistributionskedjor. De integreras som en del av den organisatoriska strukturen, inte bara som svansar utan som en naturlig del av nätverken. Det är som om vi bevittnar framväxten av en ny generation där kriminalitet blir en inarbetad del av identiteten redan från unga år. Det mest skrämmande är kanske hur snabbt barnen involveras i grova brott. Det finns ingen gradvis övergång, inget stegvis inträde i den kriminella världen. De kastas in i händelsernas centrum från första dagen och förväntas bevisa sin lojalitet genom att utföra farliga uppdrag. Det är som om de tvingas växa upp i en värld där brotten blir deras ”rite de passage”.

Nätverken bygger på en hierarkisk struktur där äldre är beroende av yngre för att driva in pengar. Det skapas ett ekonomiskt beroende som gör att barnen fastnar i nätverken. Att lämna blir inte bara svårt utan farligt. Skuldsättning, hot och våld används för att hålla de unga kvar. Det är som en ond cirkel där de som skulle vara vårt hopp och framtid blir fångade i ett destruktivt mönster som de inte kan bryta. Vad jag tänker om situationen i mina mörkaste stunder kan jag inte skriva rakt ut men i min pjäs DJUR (premiär i januari på Alléteatern under ”En Grimm kväll”) utrycker sig Grisen i frågan ”Jag skulle vilja säga att det är tragisk men å andra sidan så gillar jag den här självsaneringen de håller på med.” Så skulle jag naturligtvis varken skriva, säga, tänka eller känna. För så fort jag börjar skriva, säga, tänka eller känna något sådant ser jag min son framför mig. Han är en handfull månader yngre än de två killar som kallblodigt avrättades i somras. Det blir så tydligt att samhället misslyckats med att erbjuda dessa barn och unga en meningsfull väg framåt. Det är som om de befinner sig i ett vakuum där kriminalitet blir det enda alternativet. Inget att förlora.

För att bryta detta mönster måste vi gå till roten av problemet. Det handlar inte bara om att bekämpa symptomen utan att adressera de underliggande orsakerna till att barn och unga dras in i kriminalitet. I vår strävan efter att bygga ett samhälle där fler har något att leva för, måste vi omvärdera våra prioriteringar. Det kan alltså inte bara handla om att implementera hårdare straff eller öka polisiär närvaro. Vi måste investera i utbildning, sociala program och stödstrukturer som ger barn, ungdomar och unga vuxna meningsfulla alternativ. Häri ligger också satsningar, inte neddragningar, på folkhögskolor och studieförbund – alternativa vägar för dem som inte passar in i mallen, de som inte har något att förlora.

För vi har alla något att förlora om vi inte tar tag i detta nu. Men viktigare än så, vi har allt att vinna om vi skapar ett samhälle där fler har något att leva för.