Krönika: Det sociala arvet

Av Richard Forsberg

Det börjar ofta med de yngsta. De som ännu inte lärt sig reglerna. Som inte vet sin plats i hierarkin eller förstår vad som förväntas av dem. De äldre håller de yngre i schack. Ibland med hot, ibland med våld. Den som inte lyder riskerar att straffas. Den som berättar för någon utanför gruppen riskerar något ännu värre. Det finns regler för hur man ska uppföra sig, vem man ska lyda och vad som händer om man bryter mot gruppens normer. Regler som inte är nedskrivna, men som alla förväntas känna till. Och som ibland står i direkt konflikt med svensk lag.

Vi brukar kalla det parallellsamhällen.

I dessa slutna gemenskaper betyder familjen, släkten och gruppens anseende mer än individen. Lojaliteten är närmast helig. Den som ifrågasätter ordningen riskerar att stötas ut. Den som avslöjar missförhållanden sviker inte bara sina kamrater utan hela gemenskapen.

Det handlar om makt. Om att veta vem som bestämmer och vem som ska hålla käften.

Vi känner igen mekanismerna från rapporteringen om kriminella gäng, klansamhällen och hederskultur. Grupper där den egna rättskipningen ersätter samhällets, där våldet blir ett sätt att upprätthålla ordningen och där tystnaden skyddar förövarna. Vi förfasas, med rätta. Vi kräver hårdare tag, tydligare gränser och ett samhälle som vågar stå upp för sina gemensamma värderingar. Ingen ska behöva leva under hot eller tvingas underkasta sig en grupps egna lagar.

Det är åtminstone så vi brukar beskriva problemen när de förekommer i samhällets utkanter. Men de här mekanismerna förekommer uppenbarligen också bland Sveriges mest privilegierade ungdomar.

På flera av landets internatskolor har det genom åren avslöjats pennalism, förnedring och våld. Äldre elever som bestraffar yngre. Traditioner som förs vidare mellan generationer. En tystnadskultur där den som berättar riskerar att betraktas som förrädare. På Lundsberg har övergreppen tidigare varit så allvarliga att skolan tillfälligt stängts. I skrivande stund har tre elever vid Sigtunaskolan häktats, misstänkta för grova brott.

När unga män i kriminella miljöer upprätthåller hierarkier med våld talar vi om gängkultur. När familjens anseende väger tyngre än individens frihet talar vi om hedersförtryck. När grupper sätter egna regler framför samhällets talar vi om parallellsamhällen.

Men när liknande beteenden förekommer på skolor som ska fostra framtidens samhällsbärare använder vi gärna andra namn. Pennalism. Kamratuppfostran. Traditioner.

Redan 2013 beskrev professor Bo Dahlbom överklassens gemenskap på Lundsberg som en problematisk klankultur. Kanske är det just det ordet vi borde använda oftare, även när klanen har anor, pengar och kontakter.

Det går ju också att notera att vi gärna talar om enskilda rötägg när överklassens slutna miljöer granskas, medan vi i andra sammanhang låter en hel grupp bära skulden för individers handlingar. Det är lättare att fördöma en kultur när vi redan betraktar människorna som främmande. Eller mindre värda.

Naturligtvis är inte dessa miljöer likadana. Kriminella nätverk, hedersförtryck och internatskolornas pennalism har olika bakgrund och konsekvenser. Men mekanismerna förtjänar att granskas med samma kritiska blick.

Det sociala arvet kan se olika ut. Det som kallas hederskultur i en familj kallas tradition i en annan. Men om vi menar allvar med att bekämpa parallellsamhällen, alla parallellsamhällen, måste vi också våga mäta dem med samma måttstock.