”Kroppen tar slut, då är det bara att vila”

Av Christina Wagner

Linda Larsson är helt sjukskriven sedan snart ett år och en av dem med konstaterad postcovid i vårdstatistiken. Hon erbjöds tidigt plats hos Neurorehab men valde då att tacka nej, men har ändå fått mycket hjälp av vården.

Linda Larsson fick covid-19 den 5 januari förra året med feber de två första veckorna. Sedan dess har hon kvar andningsproblem och orkeslöshet, som gör att Linda Larsson fortfarande efter ett år inte orkar gå som vanligt och behöver rollator för att kunna vila emellanåt.
– I början var 200 steg på gården här en riktig utmaning. Jag blev rädd, kände inte igen sig själv. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig även om det gått ett helt år. Det har blivit bättre, jag kan gå fem gånger längre nu med rollatorn men går halva steg och måste stanna och vila kroppen för att kunna fortsätta gå, säger hon.
Den dåliga syreupptagningen gör att Linda Larsson är långsam i allt och lätt blir andfådd. Speciellt rörelser med armarna eller överkroppen gör att hon tappar andan och måste vila. Hon är noga med att göra de övningar som sjukgymnasten ordinerat, äter sunt och går också små promenader varje dag.
– Kroppen tar slut, då är det bara att vila. Man får hushålla med resurser. Jag har ungefär tre timmars energi om dagen som jag kan använda och får planera för det. Som på julafton, jag träffade min familj som bor en och en halv timmes körväg härifrån. Jag körde dit, sen fick jag vila innan jag åkte hem. Dagen efter kunde jag inte göra någonting. Man kan alltså trötta ut sig så att man måste återhämta sig, förklarar hon.

Får träna andningen

Linda tränar andningen och har fått genomgå en del puls- och syremättnadstester. Hon har också röntgat lungorna, på Linda sitter det i luftrören.
– Jag har gjort spirotomi två gånger. KOL-patienter brukar ligga på 70, jag hade 74. Så det är bättre än en KOL-patient, men jag känner ju flera och de kan ju gå normalt. Jag tror faktiskt inte jag kan det.
Hon remitterades till Neurorehab tidigt, men kände då att den lilla energi hon hade hellre skulle gå till att gå på gården än att duscha och åka iväg till sjukhuset. Små promenader var bättre för att bygga upp hälsan igen, något hon fortfarande tror på.
– När jag blev piggare tänkte jag att det passade bättre att se vad de hade att erbjuda. Min läkare skrev remiss då men den skickades tillbaka. Anledningen var att jag inte ville ha psykologisk kuratorhjälp, jag har inte mått psykiskt dåligt. Jag har inte problem att acceptera min situation, som jag upplever det finns hur mycket information som helst på tv och jag är inte ensam om detta. Min läkare eller samordnare sa ”Du har ju ett fungerande och socialt liv, Linda” och det kanske är en nackdel på ett sätt men det har jag.

Frustrerande långsamt

Linda Larsson har under hela perioden varit helt sjukskriven. Hon älskar sitt jobb som undersköterska för funktionshindrade i Fjärås, men uppskattar att jobbet innebär ungefär 8 000 till 15 000 steg om dagen.
– Jag har haft flera möten med min chef och även sjukvården, de ser ju hur ansträngd jag blir bara av att gå. Så det är ingen som tvivlar på mig när jag säger att det är så här.
Hon har fortfarande gott hopp om att bli bra, även om det är frustrerande att det går så långsamt. Med drygt 2,5 år kvar till pension är hon osäker på framtiden.
– Jag frågade min läkare sist, ”ska jag vara så här handikappad för resten av mitt liv”. Men han sa ”Nej, tänk inte så”. Jag tror jag hade varit mer orolig om jag var 40 år, för idag undrar jag om jag nånsin kan komma tillbaka. Det är tungt att vara så här handikappad, jag kan inte sätta på strumpor en gång, men du behöver inte tycka synd om mig. Jag brukar säga att jag är glad att jag inte har ont. Jag tror på en positiv inställning.




Läs mer: Hit kommer de flesta med postcovid
Läs mer: Berith covid-sjuk i ett helt år
Läs mer: Postcovid en pågående utmaning för vården