Krönika: Knepiga vanor och ovanor

Av Ulrika Wahlström

Jag vet inte hur du är, men jag har en del lite knepiga vanor, som jag av olika anledningar nog skulle tjäna på att göra något åt.

Att välja film på Netflix brukar ta så lång tid av kvällen att jag inte orkar börja se den film jag möjligtvis hittar till slut.

Jag tycker att det är jättebra med stegräknaren i telefonen. Faktum är att jag tycker att det är så bra att jag upplever att en promenad utan telefonen är samma sak som om promenaden inte har ägt rum.

Just nu betalar vi för medelvärdet av våra tre högsta effekttoppar. Jag följer en app som visar när det är som mest fördelaktigt att bruka el och jag planerar elförbrukningen därefter. Resten av familjen använder el, gärna en massa på en gång, helt ovetandes om att de prickar in de dyraste tidpunkterna. Trots att de förstör min taktik, kan jag inte låta bli att se det som en sport att tvätta och dammsuga på de mest ultimata tiderna.

Jag har svårt att slänga saker och lever efter mantrat ”det kan vara bra att ha”. Det gäller inte bara i den fysiska världen, utan även i den digitala. Det bär mig emot att radera mejl och sms-konversationer. När jag ska ta bilder tar jag för säkerhets skull ofta 10-15 stycken av samma sak, för att få till ett riktigt bra foto. Jag behåller alla.

Det är inte bara jag som har knepiga vanor i familjen. Maken sätter till exempel i gång duschen anmärkningsvärt lång tid innan han går in för att duscha. Han påstår att det är för att vattnet ska bli varmt, men vi vet alla att det blir varmt direkt.

Okej, åter till mig. Jag har selektiv synförmåga. Tyvärr av den arten att glasögon inte hjälper. Jag tänker på att jag ser alla skor som ställs över hela hallgolvet i stället för att placeras i hallgarderoben. Det är väldigt irriterande. Men jag ser inte alls de travar av kläder jag själv skapar i tvättstugan eller de högar med papper jag har på hemmakontoret. Och det tycker resten av familjen tydligen är väldigt irriterande.

Vanligtvis stiger min puls ohälsosamt mycket när jag ser fartdårar i trafiken. Jag behöver jobba med att tänka på att det nog rör sig om folk som har bråttom till BB. Och om det är så, vill jag här passa på att tipsa de som planerar förlossningsvård och förskolor i kommunen att Kungsbacka står inför en babyboom.

Jag har en övertro till mitt eget minne. Jag behöver lära mig att minnas att jag har svårt för att komma ihåg nya lösenord och att jag aldrig minns vilken sida i boken jag var på innan jag somnade. Ena sonen sa till mig att skriva lappar på vad jag precis har planterat i odlingslådorna. Jag skrattade och sa att sådant glömmer man inte. Jodå. Det kan bli mangold eller kanske en bunt dill som tittar upp. Den som vattnar får se.

Om jag blir sugen på ”något gott” är det allt som oftast glass. Ändå tänker jag varje gång att jag kanske lika gärna kan äta något annat för att döva sötsuget. Så det gör jag. Sedan slutar det ändå alltid med en rejäl portion glass. Gärna ackompanjerad av lite grädde.

Om jag får en finne blir jag alltid först exalterad. Det är ju ett ungdomstecken! Sedan blir jag irriterad på finnen och klämmer den. Olyckligtvis infaller detta ovanligt ofta inför någon form av fotografering.

Igår kväll, precis innan jag skulle somna, kom jag på det perfekta avslutet på den här krönikan. Jag var helt säker på att jag skulle minnas det, så jag skrev tyvärr inte ner det.