Krönika: Jag gick miste om mitt drömjobb

Av Eric Andersson

Som barn hade vi alla våra drömjobb – det ena märkligare än det andra. Mitt första drömjobb var att bli en banan i pyjamas. Alltså ta över efter B1 eller B2, alternativt bli B3 om bananduon skulle utökas till en trio. Jag vet inte ens om programmet finns kvar, men jag ligger inte sömnlös över att jag inte arbetar som banan idag.

När jag hade fått ytterligare några år på nacken drömde jag om att bli sopgubbe (vilket det garanterat inte heter nu för tiden). Jag var väldigt fascinerad av sopbilen och brukade följa efter den på min cykel och se när soptunnorna i området tömdes. Nu vill jag säga att det inte fanns så mycket annat att göra på den tiden, men riktigt så gammal är jag inte. En annan hobby jag hade var att titta på tvättmaskinen så jag antar att jag aldrig varit speciellt kräsen gällande underhållning.

Det var två av mina lite märkligare drömjobb – dags för den mer seriösa drömmen. Givetvis drömde jag, precis som alla andra killar och tjejer som spelar fotboll, om att bli fotbollsproffs. En dröm som dog ganska snabbt även den. När jag slutade växa och inte orkade över 180 centimeter insåg jag att en målvaktskarriär skulle bli svår att lösa.

Men en liten del av mig hoppades ändå ett tag på att kunna bli tredjemålvakt. Gärna på något härligt ställe, Spanien eller Italien kanske. Tredjemålvakt måste vara det absolut bästa jobbet man kan ha. Du spelar fotboll på heltid, plockar ut en lön på en knapp miljon i månaden och behöver aldrig känna prestationsångest. På sin höjd spelar du någon obetydlig juniormatch lite då och då som ändå ingen bryr sig om.

Den enda nackdelen är att man trots allt måste följa med på matcherna och således blir helgerna uppbokade. Vanligtvis åker lagen med tre målvakter till match och stryker en av dem före avspark och förpassar honom till läktaren. Samtidigt är det väl inte direkt platserna bakom mål man sitter på och att se fotboll i toppklass från första parkett vecka ut och vecka in hade jag absolut kunnat leva med.

Jag gick alltså miste om mitt drömjobb och det var i ärlighetens namn aldrig ens nära. En match som avbytare i division 2 blev min största fotbollsmerit och det är ju en bit från både toppligor och miljonlöner. Men lyckligtvis var sportreporter högt upp på samma lista. Så det löste sig ganska bra till slut ändå.