Äntligen vaccination!

Att vara läkarstudent under en pågående pandemi är ganska smidigt om man är ute efter sommarjobb. Trots att jag aldrig tidigare gett en enda spruta fick jag förtroendet att slängas in i vaccinkaoset och två jobbdagar senare har jag gett tillräckligt många sprutor för att nästan vilja kalla mig rutinerad. Mitt i stickandet har jag också lyckats särskilja några olika personlighetstyper som kommer för vaccinering.

Först ut har vi en spruträdd polis som något tveksamt stapplar in. Medan han ombeds sätta sig ner för att inte svimma tittar han ner i golvet för att inte råka skymta sprutorna som ligger uppradade. Han säger att han helst skulle undvika sprutan för egen del men inte vill riskera att sprida smitta i samhället som han tjänstgör i. På frågan om han är redo är han inte det. På frågan om han vill veta innan jag sticker vill han inte det. I takt med att ansiktet bleknar börjar benen skaka allt mer. Han hoppar till så fort jag nuddar hans överarm, men reagerar inte när jag sticker. Han tittar förvånat upp och frågar om det verkligen är klart. Han kände ju inte ens sticket.

Därefter kommer småbarnspappan. Han som klämt in sin vaccintid mellan eftermiddagens sista jobbmöte och hämtningen på förskolan. Han har mycket svårt att komma på sin tid för andra dosen eftersom han har en inbokad Gotlandssemester den veckan och förstår att det är svårt att ordna en ny tid men vill i alla fall fråga och kanske kan vi göra ett undantag just för honom eftersom barnen längtat så länge efter att få åka färja.

Efter småbarnspappan har vi den äldre damen som på ostadiga ben kommer mot mig utrustad med både munskydd och visir. Hon som inte lämnat lägenheten på ett år och nu oroligt stått i den kanske lite för folktäta kön i väntan på sin vaccination. Hon har klätt sig fint för den högtidliga dagen och har dragit upp ärmen på blusen innan jag ens sagt hej. När hon inte känner av sticket vill hon bli försäkrad om att jag faktiskt sprutade in vaccinet. Hon drar en suck av lättnad när jag säger att hon nu har fått första dosen och lämnar vaccinbåset nära till glädjetårar.

Mot slutet av dagen glider en tjugoårig student in. Hon som råkat stå utanför mottagningen vid stängning och kunde passa på att ta en dos när det ändå fanns över eftersom hon gärna vill undvika att smitta sin lillebror som lider av immunbristsjukdom. Hon undrar om det är sant att man ska äta C-vitamin efter vaccinationen för att undvika biverkningar eftersom hon hört om det på sociala medier. Hon skrattar lite genant när jag förklarar att det inte är något vi brukar rekommendera och glider lika glad ut från mottagningen igen.

Visst finns det olika personlighetstyper men ändå har vi alla samma mål. Vill vi inte bara skydda oss själva, vill vi även skydda andra. Så där står vi i vaccinkön allesammans, äldre damer som saknar sina barnbarn, stressade småbarnspappor eller spruträdda poliser. Visst är det väl ändå det som är solidaritet?