Krönika: Att dyrka en PRO-punkare

Av Ronny Karlsson

Som tonårig kan man förstås dyrka sina musikidoler. Men 40 år senare? Jodå, det går precis lika bra, även om punkaren som det handlar om nu faktiskt är mogen för en plats hos PRO.

Musik är en viktig del av mitt liv och så har det alltid varit. I ungdomen var det hårdrock som gällde, det här var under det glada 80-talet då pudelrockare sålde miljontals skivor och man kunde åka och se band som Bon Jovi och Def Leppard på fullsatta arenor.

De här hårdrockarna var mina tonårsidoler, men frågan är om jag inte är lika ”fast” 40 år senare och då handlar det om en helt annan artist. Nämligen Joakim Thåström.
Han brukar kallas för Sveriges enda rockstjärna och blev känd i slutet av 70-talet som sångare i punkbandet Ebba Grön.
Sedan många år tillbaka är han soloartist och under de senaste 15 åren har det bara blivit bättre och bättre.

En hel del har förändrats, mitt hår är kortare och kanske har man mognat lite i alla fall. Men när han står där på scenen kommer de gamla takterna tillbaka.
Visst vill man sjunga med, även om mina begränsade sångkunskaper gör att man gör det lite försiktigt. Och visst vill man tro att det är just mig han tittar på när han tittar ut över publikhavet.

Punkare förresten? Kan man vara det vid 65 år ålder? Ja, det är faktiskt sant. Thåström har fyllt 65 år och det känns nästan otroligt.
Men fortfarande trollbinder han sin publik, vi är ganska många 50-plussare där i publiken och vi njuter verkligen.
Pensionären jag älskar att se på scenen är ute på turné nu och jag var i Linköping nyligen för att se konserten. Givetvis var det grymt bra, och givetvis stod jag där och sjöng med utan att göra för mycket väsen av mig.

Snart är det konsert i Göteborg och då är jag förstås på plats igen.
Och jag ska väl erkänna att jag ska även se livespelningar i Köpenhamn och Malmö senare i vår.
Så ja, visst finns det en idol för mig inom musiken även i dag. Thåström är vid 65 år bättre än nånsin.
Nu för tiden hänger det inga planscher med idolen på väggen, men annars är mycket sig likt när det gäller att följa den artist man tycker är bäst.

Och kanske spelar han någon kväll något från Ebba Grön-tiden, precis som den där kvällen i Norrköping för några år sedan. I så fall blir jag lika lycklig som på de där hårdrockskonserterna för 40 år sedan.