Reportage: När skymningen faller över Sandsjöbacka

Nattpass. Vid Sandsjöbacka stannar många för att rasta och pausa över natten. Inne på stationen är det mestadels lugnt. Foto: Daniel Blomqvist    Skymning vid macken. Rader av långtradare, många med fördragna gardiner. Inne i butiken rullar korv på grillen, utanför flyter kvällstrafiken på E6. – Ibland är det lugnt, ibland är det lite stökigt, säger Angelica Johansson som har nattpasset inne på stationen.     Hon plockar lite med korvarna på grillen, fixar med varor i hyllorna, och pratar glatt och uppsluppet. – Är man inte social innan så blir man det på det här jobbet, säger Angelica Johansson med ett skratt.     En man som talar kraftig skånska kommer in och ber att få köpa ett paket cigaretter. Han heter Mikael Kuisma, kör långtradare, och är en av de som passerar ofta. – Det är fan vad det är trångt där ute. Ibland kommer man ju knappt in, reflekterar han utan att låta särskilt irriterad.   – Det är bara att ringa 112 om de står farligt till, det vet du, säger Angelica Johansson.   Att det ibland parkerar långtradare långt ut på in- och utfarterna kan båda vittna om. – Alltså ja ibland står de ju ända ute på E6:an. Det är bara en tidsfråga innan det händer nåt allvarligt, säger Mikael Kuisma.   Han kör ett nattpass. Arbetsdagen började klockan 16.30 i Olofström. Nu är han på väg till Volvo i Torslanda där han ska lossa bildelar, och sedan bär det av hemåt igen.   Trots att klockan inte ens slagit 21.00 råder ett lugn över platsen. De flesta långtradarna står avstängda och få chaufförer syns till. Men så dyker ett par män upp som varit och lättat på trycket.   ”Z Polski do Szwecji”   De tittar glatt och nyfiket upp men ser helt frågande ut vid försök till konversation. – Polski, Polski, säger en av dem och skrattar.   Han heter Robert Ziótkowski och har, liksom kompisen Zbigniew Tregcinski, parkerat för att övernatta.   Vi försöker lista ut vad den andre vill ha sagt så gott det går. Varifrån de kommer står klart. Men vart är de på väg? Till slut lyckas vi hitta ett språk, där gester blandas med ord, som någorlunda lyckas. – Z Polski do Szwecji, z Szwecji do Polski. Volvo! förklarar Robert Ziótkowski.  
 De polska chaufförerna Zbigniew Tregcinski och Robert Ziótkowski tillbringar sina arbetsdagar på vägarna mellan Polen och Sverige. Den här kvällen umgås de, äter och pratar innan det är dags för sömn.  Foto: Daniel Blomqvist     De kör från Polen till Sverige, och från Sverige till Polen. Uppdraget? Även de levererar reservdelar till Volvo. Zbigniew Tregcinski öppnar upp trailern baktill och visar ett flak till taket fyllt av kragtäckta pallar.   Men vad händer nu? Ikväll? Vad hittar man på här?   – Något att äta, och kanske en öl, förklarar Robert Ziótkowski skrattande, men lägger till att de ska iväg tidigt på morgonen dagen efter så det blir ingen sen kväll. De ställer gärna upp på en bild, och sen klättrar de in i hytten på en av långtradarna.   ”Många är lite nervösa”   Lite längre bort. En annan hytt. Samma fråga: Vad händer om kvällarna? – Det blir väldigt mycket Netflix. Skratt. – Just nu tittar jag på Vänner faktiskt. Har ju sett serien förr, men det är bra, för då behöver man inte vara så fokuserad.   Svaret kommer från en skäggig och till humöret lättsam chaufför i 30-årsåldern. Han heter Anton och är på väg från Uddevalla till Halmstad med en container sopor och skrot. – Nä men det händer inte så mycket. På vissa platser kanske man kan ta en promenad, men här kan man ju på sin höjd gå från påfart till avfart. Och det är nog inte så socialt som en del tror. Man kanske lär känna vissa, men de flesta drar igen gardinerna tidigt. Man parkerar, går och pissar, och går och lägger sig, skrattar han.   Kanske umgås de utländska chaufförerna lite mer med varandra gissar Anton. Dessutom tror han att det finns en ogrundad skepsis från svenska chaufförer när det kommer till kollegor från andra länder. – Många svenska chaufförer är nog lite nervösa av sig. De är ju också bara vanliga människor. Sen tjänar de ofta sämre. Vi har bättre betalt, och kanske fokuserar mer på att jobba och dra in pengar, säger Anton. Det har genom åren förekommit stölder från bilar med last på parkeringarna. Men det är inget som Anton oroar sig över.   – Nej, kanske är det värre för de som kör lite mer värdefull last. Men jag kör ju skrot och sopor, och det är inte många som vill åt, säger han glatt.   Anton ska iväg redan vid fem-snåret nästa morgon, så vi rundar av.     ”Jag träffade min sambo här”   Inne på stationen håller Angelica Johansson ställningarna. Men det är för tillfället lugnt. Det har dock hänt saker nyligen som orsakade lite uppståndelse. – Det var inte jag som jobbade den natten, men plötsligt smäller det till, och då är det en man som kört rakt in genom dörrarna till butiken. Han var drogpåverkad och försökte förklara att han lagt i fel växel eller nåt liknande. Men då var både vanlig polis och piketen här. – Och så kan man ju dejta här också, säger hon och skrattar.   Va? Nu får du förklara.  – Jag träffade min sambo här. Han var en av stammisarna som kom in ofta. Fast det började med att jag var otrevlig mot honom, fortsätter hon och skrattar.   Berätta mer  – Nej men jag skulle öppna en burk och fick inte upp locket. Då kom han och erbjöd sig att hjälpa till, och jag var väl lite ”jag kan själv”. Men vi började prata, och när han kom hit i fortsättningen så brukade han fråga efter mig. Så ja, idag bor vi ihop.