Krönika: Så länge vi pratar om dem, finns de

Av Ulrika Wahlström

Soliga maj! Vi hoppade över våren och gick på sommaren direkt. Men ändå är det mörka moln på min himmel. Tre speciella personer finns inte längre kvar på vår jord.

När min mormor levde och hade kommit upp i en aktningsvärd ålder, hände det allt oftare att jag fick höra om att hon hade vänner och gamla klasskamrater som lämnade jordelivet. Det var sorgligt, men ändå naturligt, för de hade ju också hunnit bli ganska gamla.

Mindre naturligt känns det att mista en väninna som inte ens fick lov att fylla femtio år. Det var tungt att se hennes tidigare så smidiga kropp förstelna och att uppleva hennes vackert klingande röst försvinna. Och om det var svårt för mig, hur var det då inte för henne själv och för hennes familj? Det är orättvist att en levnadsglad och sprudlande kvinna i sina bästa år ska ryckas bort från man och barn på grund av den där jävla cancern. Ja, jag tillåter mig själv att svära här. Cancer är för jävligt!

Men några svordomar kom inte ur min mun då jag i lördags befann mig i en liten kyrka i vår närhet och upplevde mitt livs minneskonsert. Gospel, musikalmusik, psalmer och lovsång varvades med vackra och roliga tal. Då grät jag. Och det var naturligtvis inte mitt liv som stod i centrum, utan en givmild, företagsam och fantastisk mans liv. En man som jag har känt sedan jag var sex år. Vi tog farväl av min bästa barndomskompis pappa, som hastigt gått bort. Han blev visserligen äldre än min unga väninna som gick bort i cancer, men inte tillräckligt gammal. Hela församlingen vittnade om hans ständiga ungdom och hur han hade vigt sitt liv till att göra gott här på jorden. Vilket tomrum han lämnar! Men jag är förvissad om att han har fått frid, för han hade en stark, avundsvärd tro på livet efter detta. I himlen, hos en gudomlig far.

Och i dagarna gick även min morbror bort. Han blev 81 år. Jag tror att det anses vara en normal ålder i sådana här sammanhang, men hans mamma, min mormor, blev nästan 98 år. För mig har hon satt standarden för när man som tidigast får dö. Naivt förväntar jag mig att vi alla ska bli minst 100 år nu i en era då det sägs att några av oss kan bli 200 år. Men jag tror att min morbror var redo att lämna in. Jag vill tro att han har funnit ro.

Men hur ska man förlika sig med att en ung människa går bort i cancer? Det går inte. Jag kan inte. Det enda jag kan trösta mig med är att min väninnas smärta upphörde vid sista andetaget. På så vis måste jag tro att hon har fått frid. Och då måste jag glädja mig. För hennes skull och för min. Små minnen vi delade blir plötsligt viktiga. Som när hon var den som bjöd in mig och barnen till sin sons barnkalas när vi var nyinflyttade i Vallda och hon egentligen inte kände oss. Som när vi kamperade ihop i en halländsk stuga med alla barn och hon lärde mig att grilla. Som när hon insåg att jag är hopplös på odling, och därför försåg mig med plantor från sin trädgård. Som när jag följde hennes fantastiska ”jag kan själv”-projekt där hon byggde både kök och altan på egen hand. Som när hon skrattade.

Något som verkligen fyller mitt hjärta med glädje är alla goda, roliga, galna och fina minnen med dessa tre fina människor. Så länge vi pratar om, tänker på och minns de som har gått bort så finns de!