Corona non grata

En sån jävla otur va? En sån fruktansvärt dålig tajming. Det var februari 2020 och svenska folket hade efter års strävande i stort sett nått konsensus i hur en korrekt hälsning ska gå till. Hur socialt umgänge fungerar. Kramande män i Fjärås hade gått från att anses misstänkt bögigt till nästan inte bögigt alls. I Anneberg hade det inte blivit så mycket Salam som många fruktat, ett Tjena och en High five var fortfarande halal. I Onsala var de flesta du och bror med tjänstefolket. På öfre Varla hade de precis börjat kindpussas med grannen. Vi visste nästan alla exakt när det var läge att slänga fram näven tillsammans med ett respektingivande god dag och när det mer passade med en hjärtlig kram. Vi kunde nästan konversera otvunget mellan skål och vägg. Det missanpassade norr var på väg mot att bli kontinentalt accepterat.







Så kom mars och coronan slungades oss på tre röda tillbaka till november 1986. Myndiga rekommendationer om att vi måste bli ännu bättre på social distansering togs förvirrat emot av menigheten. Ett vilset folk i relativ nyfrihet under ansvar förstår plötsligt att vi måste tillbaka till det vi var bäst på, men som vi under tre och ett halvt decennium skamset ägnat åt att lämna. Kaos uppstår när den på senare år inlärt sköna och bjudiga stilen kontrasteras med folksjälens obotliga ensamhet. I någon form av primalt vanvett börjar Svensson i sociala medier så, helt utan att berätta varför, dela bilder på skivomslag med varandra. I nästa fas måste vi för att kunna hålla kontakten med nära och kära visa bilder på hav och gissa antalet kvastar en häxa bär på. I den tredje fasen, i någon form av abstrakt kontaktskapande tvingar vi på andra människor gamla bilder på oss själva. Det är som att isoleringen har satt sig på hjärnan och ett desperat behov av gemensamma kontaktytor har skapats. ”Kolla! Jag har också varit barn, vi måste ha nåt gemensamt!”




Nu kanske det låter som om jag avskyr den nya verkligheten. Så är det absolut inte. Jag vill bara poängtera att jag slipper spattiga knarkare på nians spårvagn en måndagsmorgon. Att jag sparar pengar på att inte frakta mig till storstaden. Att jag äter ännu mera rester än tidigare. Det jag dock tjänar på att inte äta utelunch eller åka tåg förlorar jag på Kickstarter och obskyra Instagram-annonser. Och människors galenskap och märkliga manér går det bevisligen inte att värja sig emot. Om det inte är hav, färger och barndomsbilder så ska minst tre gamla klasskamrater från mellanstadiet dela ett uppenbart bluffinlägg från Ica som ska bjuda tusen personer på mat i ett år. Summan av eländena tycks konstant.







På ett konto går jag dock plus. Tid. Jag är inne på sjunde veckan med hemmakontor. Jag tjänar två timmar varje dag på att inte åka fram och tillbaka till Göteborg. Det är tio timmar i veckan. Hittills 70 timmar det vill säga nästan två arbetsveckor som jag kunnat lägga på träning, trädgård, barn och fru. Inser självklart att jag är priviligierad som har allt ovanstående och även om nätet är mer än lovligt rörigt just nu när folk går hemma så går det ändå inte att bortse från det faktum att jag aldrig kommer kunna återgå till pendling och kontor fem dagar i veckan igen. Nu är det sagt. Max två, kanske tre dagar. Vi går en ny framtid till mötes och där är kontoret non grata.