Krönika: En tanke till Herr M

Av Ulrika Wahlström

I mitt kvarter finns en herre som man ofta träffar på flera gånger dagligen. När han plötsligt lyser med sin frånvaro inser jag hur mycket han faktiskt betyder – för mig och för hela grannskapet.

Herr M, ja vi kan kalla honom så, promenerar mycket på de små vägarna här i vårt bostadsområde. Han hejar glatt och pratar med alla. Han ser oss, vet vad vi bor, vad vi heter, har koll på våra fordon, barn och husdjur och han hittar samtalsämnen som passar var och en av oss. Det pratas odling, båtar, sophämtning, hundar, modellbygge, väder, bilar, mat och dryck. Han vet när något inte är som det ska. Han är grannsamverkan personifierad och så långt ifrån en Ove Sundberg man kan komma. Han och hans hund är mumma för vårt område!

Men i våras så försvann han. Han som jag alltid möter vid samma tid, på samma plats, när jag tar en tidig löptur. Han som har stenkoll på vad jag skrev i senaste krönikan och relaterar till det. Han som jag stannar till vid för att exalterat berätta att jag har sprungit på vildsvin på joggingrundan. Han som säger något uppmuntrande när jag amatörmässigt fixar i rabatten.
I grannskapet började vi fråga varandra: ”Har du hört något om herr M?”. Vi fick veta att han var svårt sjuk och hade hamnat på sjukhus. Efter en tid kom beskedet att han var hemma igen, men att han inte mäktade med att ta hand om hunden eller gå ut.

Dagarna blev till månader och jag tänkte ofta på Herr M. Saknade honom. Kunde jag helt enkelt bara gå och knacka på? Jag visste inte hans exakta adress och var osäker på hans efternamn. Men jag ville på något vis förmedla att vi är många som märker att han inte är här och håller ihop området, som han har gjort i så många år. Jag bullade upp med fika och kaffetermos och blev via Facetime guidad av ena sonen till rätt dörr. Skulle det passa att jag kom oanmäld? Skulle han känna igen mig utan springkläder? Det gjorde han. Så klart. Jag störde inte. Jag tror det var tvärtom. Eller så uppskattade han att bli störd. Och så mycket vi hade att prata om! Inte så mycket sjukdom. Det kändes som han hade nog av den biten.
Det visade sig att vi vid olika tidsepoker har bott ungefär på samma ställe i Göteborg. Vi hade båda fina minnen från området kring Delsjövägen, Synvillan och Stora Torp. Det var en fröjd att höra honom berätta så målande om platser som jag också upplevt.

Till min stora glädje hade herr M fått flera besök och så sent som samma dag som jag var där hade han också fått träffa sin älskade fyrbenta bästis, som tas om så fint hand av hans närstående. Jag längtar efter att knacka på hans dörr igen och höra mer historier från förr. Kanske kan jag få höra mer om tavlorna på väggarna? De illustrerade platser som betytt mycket i hans liv. Spännande! Jag får nog försöka få med en munsbit av något han inte kan motstå. Aptiten tryter, men kanske kan något litet från makens restaurang smaka? Ja, jag tänker då inte fundera så länge över detta. Bättre att göra!
Finns det någon speciell person som gör mumma för ditt grannskap eller för din arbetsplats? Stanna upp. Tänk efter och ägna denna person lite mer än en tanke. Det är så lätt att ta någon för givet.