Krönika: Scensommar blev lyckad även i år

Av Ingrid Höglind

Under flera decennier dominerade scenkonst mina somrar på allehanda sätt. Det ingick i min kommunala tjänst att arrangera föreställningar för sommarlediga. Det var roligt och jag fick uppleva mycket. Men oroligt var det också, särskilt om det gällde utomhusevenemang. Skulle vädret hålla sig? Orosmoln för regn fanns ständigt i min skalle, även när himlen var blå. Tankar på om evenemangen verkligen skulle motsvara förväntningarna trängdes även i huvudet. Jag ängslades också för att publiken inte skulle strömma till, och om det blev slutsålt gällde det att kunna förklara varför vi inte kunde dubblera arrangemanget. Det var mycket ansvar, och för att alltid vara nåbar, även om något skulle krångla under min semester, var jag tidig med att skaffa mobiltelefon. Fast allt gick oftast bra, endast några utomhuskonserter ställdes in till följd av oväder.

Numera är jag helt ansvarslös i sommarens scenkonstvärld, där det också blir färre nedslag. Endast tre russin plockade jag i år ur evenemangsmattan, som rullades ut. Det blev operettrevyn ”Gudar och gudinnor” i Ystad, folkliga historiespelet ”Ingela” i Stättared och Opera Warbergs ”Operagala” i Varberg. När jag köpte biljetter, tyckte jag att jag valt rejäl spännvidd. Så var emellertid inte fallet. De tre evenemangen hade mycket gemensamt. De innehöll alla sång, musik, skådespeleri, lite dans och även en god portion humor. Samtliga byggde på känt material, som omtolkats för att passa vår samtid.

Operettrevyn riktades mot vår tid med de gamla operetternas typiska sätt att driva med sin samtid och gissla makten maskerat i historier med smäktande sång, musik och romantik. Här dock med ny och samtidsaktuell text.

Historiespelet om Gathenhielms från Onsala känner vi genom kaparkaptenen Lars, men nu berättades det ur hans hustrus synvinkel och blev därmed lite feministiskt. Hon var egentliga hjärnan och styrkan bakom såväl familjens kaperiverksamhet som dess rederi och repslagarföretag. I och med att Lars dog ung, kom hon även att vara familjens och företagens överhuvud under längre tid än han.

Operagalan var från början tänkt som en regelrätt konsert med klassiska barockarior. Men under arbetet med den hade ariorna nästan självsvåldigt hakat i varandra. De hade då satts ihop till en sceniskt sommarinramad berättelse om kärlek och övergivenhet av olika slag, mellan förälskade par, inom familjen och gentemot omgivningen som helhet.

Att likheterna mellan föreställningarna fanns där gjorde inte det hela sämre. Tvärtom, bara mer spännande. Och det är bara att krasst konstatera att återvinning och vintage inte bara passar för gamla kläder och prylar. Sådant är lika användbart inom scenkonst. Allt vilar på sina rötter. Kanske är det så äldre kultur ska överleva och utvecklas för människor i vår tid och även säkra sin plats hos kommande generationer.

När jag blickar tillbaka på summan av min scensommar i år noterar jag också så här i sensommartid att den blivit lyckad, trots att föreställningarna har varit färre än förr. Det är trots allt inte mängden det kommer an på utan på upplevelserna och behållningen man får.