Krönika: Rejäl anspänning med teknik på sjukhus

Av Ulrika Wahlström

Ny teknik är i fokus när tjänster för oss invånare förbättras. Men hur upplever våra äldre medmänniskor dessa tjänster? Ett sjukhusbesök för en 75-plussare kan vara en gigantisk anspänning!

Jag var med en äldre släkting, Oskar, för en inbokad provtagning på sjukhuset i grannkommunen. Oskar hade pratat om detta besök i flera veckor. Vi hittar en parkering en bra bit ifrån sjukhusets huvudentré och jag skojar om att med buss hade han kommit ända fram till ingången. Men det hjälper inte Oskar. För han har inte ToGo-appen och förstår inte Västtrafiks hemsida. Dessutom tycker han att det är svårt att se på mobilen och skulle vara rädd för att glömma att först checka in och sedan checka ut på bussen.

Jag betalar parkeringen via en app, vilket imponerar mäkta på Oskar. Han är glad att han har gjort sig av med sin bil. Krav på att ha koll på otalet parkeringsappar och på vilken parkeringszon man är i, rör till det i huvudet på honom. Och även om han hade förstått hur man lägger in registreringsnummer och betalningskort i en app, skulle det inte kännas tryggt att göra det. Vem går de här uppgifterna till egentligen?

Vi är på sjukhuset i mycket god tid, eftersom Oskar anar att det kommer bli svårt att hitta på sjukhuset. Han har rätt. I en reception får Oskar instruktioner om att gå upp, ta första höger, sedan vänster, sedan… Ja, sedan hör vi inte mer. Oskar har ett brev från vårdcentralen i handen. Han har sagt till dem att han vägrar kommunikation på mejl, för han har svårt att komma ihåg lösenordet till sin inloggning och kommunikationen via 1177 litar han inte på.

På pappret står det namnet på en avdelning, men inte varför Oskar ska göra just denna provtagning. Det gör honom orolig. Han viftar pappret framför två byggarbetare som vi råkar på en trappa upp. De verkar ha varit med om den här manövern förut och hjälper oss raskt rätt. I vårt väntrum upplyser en sjuksköterska Oskar om att han ska checka in. Sköterskan håller upp en QR-kod framför Oskar, som inte förstår att han ska ta upp mobilen och tycka på kameran. Hon visar honom, men det fungerar inte. Men så får sköterskan syn på Oskars brev. ”Har du remiss från vårdcentralen? Ja, men då ska du inte checka in online. Då ska du komma med här och göra det manuellt.”

Lite mer förvirrade, men väl incheckade hinner vi bevittna att Oskar är i gott sällskap. Ingen i hans ålder kan ta det lugnt när de väl har hittat till väntrummet. En tårögd dam säger upprört att hon blir stressad av att använda sin mobil, så hon vill inte fota någon QR-bild. Hon får då hjälp och sedan beröm när det hela lyckas. Hon ser inte ut som hon känner sig lyckad. Oskar frågar sköterskan hur lång tid provtagningen tar och får reda på att det tar tjugo minuter. Det har han funderat på sedan han fick sitt brev för två månader sedan.

Tänk om det i Oskars brev hade stått att provtagningen skulle ta just tjugo minuter? Och innehålla information om hur incheckning går till? Steg för steg. Tänk vad fint med förslag på hur han kunde ta sig hit med kollektivtrafik samt information om parkeringsmöjligheter och upplysning om vilken eller vilka parkeringsappar som gäller där? Allt för att lugna nerverna på uppjagade äldre, vars ibland enda planerade utflykt de närmaste veckorna är just ett sådant här sjukhusbesök.

Läs även:

Krönika: Valkvällen i USA jag aldrig glömmer

Krönika: Cyklistens klagan på cyklister