Mina bröst är som svalor som häckar

När kvinnor går på mammografi tycker jag inte att deras män visar tillräckligt med sympati. Tänk om männen hade gått till doktorn för att i en apparat klämma ihop släktklenoderna till en pannkaka!

På mammografin har jag lätt till tårar. Sköterskan lugnar mig, men hela min kropp minns smärtan från förra gången jag manglade brösten. Med blottade bröst ska jag precis undersökas och då utbrister en käck sköterska; Nämen, ditt ansikte har jag sett i tidningen. Jag gillar dina krönikor! Jaha, och nu har du sett mina bröst också, tänker jag, men skrattar och är glad över att prata med en trogen läsare.

Bröst är ett laddat ämne. En dag finns de liksom bara där. Lilla Sonen, 10 år, berättade att de har börjat prata om puberteten i skolan och att det är helt naturligt. Några i klassen hade tydligen redan kommit i puberteten. Jaha, svarar jag och säger att det är nog nu tjejer börjar få bröst. Han chockas över hur äcklig jag är. Sådant kollar väl inte han på!

Det går mode i allt – även brösthållare. När jag var tonåring var det pinsamt att börja använda bh. Flera lager av tröjor dolde bh-banden. En överdos Jane Hellen deospray dolde svettlukten som uppstod på grund av alla kläder. Nu för tiden bär tjejer bh i tidig ålder. Det är inget fel på det, men jag har lite svårt för att en elvaåring har vadderad push-up bh.

Ett hemskt bröstminne är när de på BB skulle tvinga mig till att amma. Det gick inte. Stockholms blodbad uppstod och jag skrek att jag gärna födde barn varje dag (trots att jag precis fött utan bedövning), bara jag slapp ha alla dessa barnmorskor slitandes i mina bröst som om jag vore ett kreatur. Tack vare fantastisk bröstmjölksersättning blev jag ändå en trygg och glad mamma.

Ett underbart bröstminne är när min dotter, då 5 år ser mig naken och utbrister, med beundran i rösten, att hon också vill ha sådana där saker som hänger ner från kroppen! Min första tanke var att säga att ingen vill att de ska hänga, men eftersom bröst brukar uppenbara sig som yppiga knoppar i sitt initiala stadie, skulle hon inte oroa sig för det. Men så inser jag att hon faktiskt tycker att jag är fin och jag säger istället att hon alldeles säkert kommer att få precis sådana här. Hon strålar av glädje!

Resultatet av mammografin skulle komma inom ett par veckor och man skulle inte oroa sig om det står att man ska på återbesök till Kungsbacka eller ett annat sjukhus. Jag är ändå orolig när jag öppnar kuvertet. Det står ”Friskbrev. Inga tecken på bröstcancer hittades denna gång vid undersökningen”. Jag andas ut och är tacksam över att vi har denna fantastiska kontrollapparat i Sverige och börjar nynna ”mina bröst är som svalor som häckar”, för jag känner att mina bröst är fantastiska. En härlig känsla!