Debatt: Tankar från en demenssjuksköterska

1994 började jag som demenssjuksköterska i Kungsbacka kommun.

Jag var första demenssjuksköterskan i Sverige och det skulle vara ett projekt i 2 års tid som efter det blev permanentat. Jag fick bygga upp en verksamhet med 2 tomma händer och vår förvaltningschef då hette Sixten Hallberg och jag minns när jag frågade hur jag skulle bygga upp den här verksamheten svarade han. ”Det får du ansvara för ”

Tidigt förstod jag att här handlade mycket om att stötta demenssjuka och deras anhöriga. Jag började också föreläsa om demenssjukdomar, bemötande och kommunikation till anhöriga, personal,pensionärs föreningar,gode män m.m.

Det var ett viktigt jobb och som tog lång tid att bygga upp för att kunna ge dom demenssjuka och anhöriga en trygg miljö.

Cirka 15 år efter att jag byggt upp stora delar av demenssjukvården fick jag vara med att starta upp ett demensteam.

Efter att jag jobbat 15 år inom demensvården hade jag god kännedom om undersköterskor som var speciella på det sättet att dom verkligen brann för att jobba med demenssjuka.

Vi skulle starta upp med 12 stycken undersköterskor och mig som demenssköterska.

Vi handplockade dom 12 allra bästa undersköterskor vi hade i kommunen. Vi hade en gemensam lokal där vi träffades för att planera vårt arbete på bästa sätt och hade handlednings tillfällen där vi hörde samma sak.

Vi startade upp teamet och kämpade med att bolla olika idéer och planer för att bygga en god demensvård där vi jobbade hemma hos dom demenssjuka och deras anhöriga.

Vi förstod snart att kontinuitet var det viktigaste för den demenssjuke personen vi vårdade.

Vi försökte sätta in samma personal så mycket det gick varje gång.

Många demenssjuka som var oroliga lugnade ner sig när dom upplevde trygghet från personalen.

Vilka fantastiska resultat vi fick av vårt arbete.

Vi tryggade upp demenssjuka som bodde hemma och utan teamet hade det inte varit möjligt.

Inte minst tryggade vi upp anhöriga som många gånger var slutkörda efter att vårda sin älskade make/maka, mor eller far.

Vi hade också en liten grupp yngre demenssjuka som var under 65 år och där behövde vi stötta upp så make/maka kunde fortsätta sköta sitt arbete och blev avlastade i sin vardag.

Det gör mig uppriktigt ledsen att våra politiker i Kungsbacka lägger ner en fungerande verksamhet.

Vi vet att 160 000 har en demensdiagnos idag och år 2050 kommer vi vara dubbelt så många.

Att lägga ut det på 4 enheter kommer inte att fungera.

Det ska vara ett sammansvetsat team med ett genuint intresse för demenssjuka och deras anhöriga.

Jag är så stolt över det jobbet vi gjort tillsammans alla dom åren vi byggde upp vårt demens team och ni är många fantastiska undersköterskor, mina kollegor.

STRÄCK PÅ ER alla ni som fortsätter kämpa för en god äldreomsorg och demensvård.

Vill kommunen ha ett välfungerande demens team behöver det bedrivas i ett specialist team som har hjärtat på rätta stället och ett genuint intresse för att arbeta med demenssjuka.

Jag slutar aldrig kämpa för demenssjuka och deras anhöriga.

Susanne Lundin-Larsen, styrelseledamot Kungsbackaborna