Krönika: När döden knackade på dörren

Av Stefan Pettersson

Alla kommer att dö – men det är inte många som pratar om döden. I varje fall är det min känsla. Det känns lite tabubelagt att prata om det – fast vi alla ska vandra den vägen. Varför är det så komplicerat att prata om en så naturlig sak? Är det för att vi inte vill förstöra stämningen vid fikabordet? Det finns givetvis gott om tillfällen när det inte är läge att prata om döden – men många gånger har vi en minst sagt komplicerad relation till döden och försöker låtsas som att den inte finns.

I veckan kom döden nära vår familj. I lördags var vi och hälsade på min frus mormor. Hon var tröttare än vanligt, men satt med oss vid fikabordet och tog en kopp kaffe. När mitt lilla barnbarn Nellie var i närheten så sken Gun upp. Men när vi återvänt till Kungsbacka fick vi besked om att hon hastigt blivit sämre och inte var kontaktbar. Några dagar senare gav kroppen upp och Gun somnade in. Hennes kropp har fått ett par smällar de senaste åren, men hon har alltid kämpat och tagit sig vidare. En riktig krutgumma.

Men nu vid 93 års ålder så tog det stopp och jag saknar henne redan. Jag har känt Gun i 26 år och det har varit många goda samtal och gott om skratt. Hon var en mycket omtänksam och vänlig människa som var mån om att alla hon kände hade det bra.

Jag minns det som igår hur stolt hon såg ut när jag 2008 blev chefredaktör för Motala & Vadstena Tidning. Det var stort för henne. Hon har alltid läst mina krönikor och varit nyfiken på hur det är på jobbet. Det har varit samma sak sedan jag började på Norra Halland. Trots att Gun aldrig satte sin fot i Kungsbacka har hon följt tidningen och vad jag skriver om. Och när vi hälsat på har det alltid varit glada miner, men nu får vi leva på alla goda minnen.

Samtidigt är jag väldigt tacksam att vi fick träffas igen i lördags. Efter fikastunden körde jag in rullstolsburna Gun på hennes rum och sa hej då. Jag gav henne en kram och hon vinkade hej då när jag gick därifrån. Vem kunde då ana att vi aldrig skulle träffas igen?

Nu får hon inte vara med på Nellies dop om några veckor. Det hade varit det "perfekta" slutet på ett långt liv. Men hon hann med att uppleva fem generationer kvinnor i släkten, det är få förunnat.

Ha en trevlig helg och ta hand om er.