Krönika: Ett evigt lidande

Av Eric Andersson

Man brukar säga att supporterskap innebär både glädje och lidande. I mitt fall vill jag nog påstå att det till 99 procent har inneburit det sistnämnda.
Min första livefotbollsupplevelse minns jag tydligt. Året var 2004, jag var åtta år och min relation till fotboll var så gott som obefintlig när mina grannar tog med mig på Öis-IFK Göteborg.
Öis förlorade med 0–4. Då blev väl Blåvitt favoritlaget, tänker ni? Icke! Av någon anledning har jag sedan dess varit inbiten Öisare. Varför? Bra fråga.

På den tiden var Öis ett lag som aspirerade på topplaceringar i allsvenskan. Men sedan mitt inträde i supporterled har det varit en klubb i fritt fall.
Redan som tioåring fick jag uppleva supporterskapets baksida när Öis åkte ur allsvenskan. Två år senare gjorde Marcus Allbäck det han kom hem för att göra – skjuta upp Öis i allsvenskan igen med två mål hemma mot Väsby. Sorgligt nog är det fortfarande mitt finaste Öis-minne och det är fjorton år sedan nu.

Men glädjen blev kortvarig. Efter att Öis blivit överkörda i premiären mot Gais blev resten av säsongen ett långt lidande. Första segern kom i omgång femton och det var raka vägen ner i superettan igen vilket blev starten på förfallet.
Man storsatsade för att ta sig tillbaka direkt. Det gick åt skogen. Så pass mycket åt skogen att det blev konkurs och tvångsdegradering till division 1.

Därefter följde lite jojoåkande mellan division 1 och superettan innan man på senare år blivit ett någorlunda stabilt superettanlag. Eller stabilt och stabilt. Kontraktet har säkrats i sista omgången i princip varje säsong.
Har han inte något annat lag då, tänker ni? Jodå, Tottenham. Men inte heller där finns en tillstymmelse till framgång att se tillbaka på. Tottenham har haft häng i tabelltoppen ett par säsonger, men alltid vikt ner sig när det väl gäller.
Finalen i Champions League 2019 är nog det närmaste segerns sötma jag varit. Jag har visserligen bevittnat fler finalförluster än så, men den matchen är det största jag upplevt med Tottenham. Det var en lördag i juni och jag hade tillsammans likasinnade laddat upp hela dagen och byggt upp förväntningarna. Matchen? Drygt en minut tog det innan en Tottenhamspelare fick bollen på handen, straff Liverpool och rullgardin ner.

Tillbaka till Sverige och Öis. Hur går det för dem i år, undrar ni? Man ligger toksist med noll segrar och för att hitta senaste vinsten i en tävlingsmatch får vi backa bandet till 27 februari. Lägg till att både sportchef och tränare fått sparken utan nämnvärd effekt och det luktar division 1 lång väg. Men vi kämpar på.