Oviss framtid för ukrainarna på Västkustgården

Av Julia Sandstén Vikberg

Barnen går i skolan, flera av de vuxna har hittat jobb och många har lärt sig lite svenska. För många ukrainarna på Västkustgården har livet i Lerkil blivit lättare. Men hos volontärerna på gården finns samtidigt en oro för att boendets pengar inte ska räcka över vintern.

Norra Halland kommer till Västkustgården i Lerkil en helt vanlig vardagskväll. En del av de boende är inne på sina rum och pratar med familj eller släktingar i Ukraina, en man kommer hem från sitt jobb och hälsar på sin fru och i uppehållsrummet sitter flera boende runt bord och pratar med varandra. De 23 ukrainarna har bott på Västkustgården sedan i mars och känner sig hemma på boendet och med varandra.

– Vi känner varandra utan och innan. Vi är som en familj, säger Zhanna Amirkhanova genom Lea, en volontär som kan ukrainska och som hjälper till med att översätta till svenska.

När Norra Halland besökte Västkustgården i våras hade ukrainarna precis hunnit landa på boendet. Nästa steg var att börja skolan och försöka hitta ett jobb. I dag ser situationen annorlunda ut. Zhanna Amirkhanova berättar att hon studerar på universitetet på distans. Runt samma bord som henne sitter Mazyka Dareia som jobbar på en kemtvätt, Maryna Rozanova som jobbar på Aranäs och Marmaryta Yatsyna går i gymnasiet. På frågan om hur de trivs i Lerkil säger alla ”bra”. Volontärerna på boendet har märkt att det har betytt mycket för de boende att ha fått en sysselsättning.

– Man ser en helt annan livsglädje hos dem i dag än man gjorde i våras. De har fått ett sammanhang. Vuxna har fått jobb, barnen går i skolan och har nu blivit inslussade i klasser med svenska barn vilket är viktigt för den sociala biten för dem, säger volontären David Köster.




Ukrainarna har även skapat välfungerande rutiner på boendet. De hjälps alla åt med att handla, laga mat och städa.

– Allt har gått väldigt bra. Visionen vi hade i början om att boendet skulle bli självgående har blivit verklighet. Tidigare hade vi volontärer som hjälpte till med att styra upp men nu kommer volontärerna hit och bara hälsar på, säger Anne Grudeborn, volontär som även är pastor i Equmeniakyrkan i Lerkil som äger Västkustgården.

Oro inför vintern
Enligt volontärerna har alltså mycket på Västkustgården flutit på bra. Däremot tycker de att processerna med kommunen och myndigheter har varit komplicerade. Eftersom ukrainarna som bor på Västkustgården inte har placerats i Kungsbacka genom Migrationsverket ingår de inte i kommunens flyktingkvot. Verksamheten får därför inga pengar av kommunen. Ukrainarna skulle kunna gå till Migrationsverket och önska om att bli placerade i Kungsbacka och då kunnat ingå i kommuns kvot, men det är inte säkert att det hade fått det beviljat.

– Det är lite moment 22. Migrationsverket kan inte göra en bedömning på en hel grupp utan då hade de fått gå dit en och en och argumenterat för sin sak, vilka skäl de har till att just de ska bli placerade här, säger Thomas Grudeborn som också är volontär på boendet.

– Om de hade blivit placerade i Kungsbacka är det inte heller säkert att de hade kunnat bo här på Västkustgården. Kommunen hade kanske velat fylla upp sitt eget boende innan de betalade för det här boendet, fyller David Köster och fortsätter:

– Det långsiktiga och enda rimliga hade varit att de ingick i kvoten och fick bo kvar här. Men det fungerar inte så.

Enligt volontärerna fick de i ett möte med kommunen innan sommaren besked om att flyktingarna på Västkustgården trots allt skulle få ingå i kommunens kvot. Men sedan drogs det löftet tillbaka.

– Plötsligt så fick vi reda på att det inte skulle bli så. Det drog undan mattan för oss, säger Thomas Grudeborn.

Västkustgården livnär sig nu på donationer från privatpersoner och företag och än så länge har de klarat sig ekonomiskt. Men det finns en oro inför den kommande vintern.

– Eftersom vi trodde att flyktingarna skulle få ingå i kvoten taggade vi ner på vädjandet om donationer. Nu går också elpriserna upp så det kommer att bli dyrt att värma upp huset. Jag tror att folk kommer att skänka pengar och att det kommer att lösa sig. Men vi behöver det stöd vi kan få, säger Thomas Grudeborn.

"Kan inte flytta tillbaka"
Västkustgården står dock fast vid deras löfte om att ukrainarna på Västkustgården kommer att få bo kvar så längre de behöver och det finns ekonomi för det. Även om ukrainarna säger att de trivs bra på Västkustgården så saknar de såklart sitt hemland. När Norra Halland frågar gruppen som sitter runt bordet vad de saknar mest med Ukraina är svaret ganska enkelt.

– De saknar sin familj, släkt och vänner, sammanfattar tolken Lea deras svar.

Det som händer i Ukraina ligger såklart fortfarande kvar som ett orosmoln över de boende. Alla följer händelseutvecklingen i hemlandet och pratar med nära och kära varje dag. En av de boende, Siuzan Al-Baiati, berättar att hon nyligen reste tillbaka till Ukraina för att hämta id-handlingar och att hon då fick se hur hennes föräldrars hus blivit sönderbombat.

– Trots att de inte har kvar något tak eller fönster på huset bor de kvar. De har ingen annanstans att ta vägen, säger Siuzan Al-Baiati.

Hon tar upp sin mobil och visar bilder som hon tagit på hennes föräldrars hus och andra sönderbombade hus i sin tidigare hemstad.

– Det luktade rök i hela staden. Även om kriget tar slut så kan vi inte flytta tillbaka, säger hon.