Det har alltid funnits en fiendskap mellan sportfånar och kulturnissar. Likt två oförenliga motpoler står de i var sitt hörn av det ideologiska rummet och kastar föraktfulla okvädningsord mot varandra. Sannolikheten att de skulle kunna enas kring en gemensam världsbild är ungefär lika stor som att en AIK:are skulle börja hålla på Blåvitt eller att en hårdrockare skulle besöka en konsert med Swedish House Mafia.
Nu både överdriver och raljerar jag, naturligtvis. Men faktum är att det är förvånansvärt sällan jag stöter på någon med ett genuint intresse för både kultur och idrott. Och tro mig när jag säger att jag har letat. För jag, med mitt scenkonstutövande och mitt ganska nördiga sportintresse, tillhör det fåtalet som står med en fot i båda världarna. Om jag försöker prata sport med mina kulturvänner blir det i regel tryckt stämning med en gång. Och skulle jag nämna mina senaste kulturbravader för sportvännerna så möts jag i bästa fall av tystnad.
Från mitt perspektiv är det här faktiskt ganska obegripligt. Jag tycker det finns mer som förenar än som skiljer oss åt. Vi är båda i olika grad finansierade av det offentliga och visst kan man, om man vill, se oss som konkurrenter. Men vi kan också enas i att vi ofta behöver försvara oss inför allmänheten när samhället går in med pengar för att vi ska kunna utöva våra passioner och yrken på högsta nivå. Hur många gånger har vi inte behövt ta diskussionen när arenor, träningsanläggningar, muséer och teatrar ställs mot skolor och äldreboenden?
Men jag vågar nog påstå att det finns fler likheter än skillnader även när det handlar om hur vi praktiserar våra respektive gebit. Till exempel kan jag som håller på med teater definitivt relatera till en lagidrottare. Timmarna som hen lägger ner på att bygga muskler och styrka i sin ensamhet på gymmet motsvaras av den tid jag sitter hemma och pluggar repliker, sångtexter och koreografier. Träningarna med laget har sin parallell i repetitionerna. Tillsammans med coachen, eller regissören, skapar vi ett team som ska kunna prestera med glädje. Vi planerar för de stora, avgörande skeendena och slipar på de små detaljerna, väl medvetna om att båda är lika viktiga. Och slutligen så har vi matchen, eller föreställningen som vi kallar den. Allt vi har tränat på ska nu visas upp i skarpt läge, inför varandra och publiken. Visst är vi olika i det att idrottaren har en motståndare som ska besegras, men viljan att prestera är exakt likadan för oss båda. Och jag tror nog också att vi kan enas om att det allra viktigaste trots allt är ”tjôtet” i omklädningsrummet. För utan gemenskapen är det inte mödan värt.
Jag tycker det är dags att sportfånarna och kulturnissarna byter ut den där misstänksamheten mot nyfikenhet. När allt kommer till kritan så är vi faktiskt inte så himla olika och vi skulle kunna tjäna på att samarbeta mer, framför allt på gräsrotsnivå. Kanske skulle vi till och med kunna övertyga alla andra om att det vi gör är viktigt, inte bara för oss själva utan för hela samhället. Och skulle jag få fler vänner som är lika engagerade i båda sakerna, så vore det förstås en trevlig bonus.
I somras lämnade hon skolan. Nu är 22-åriga Ninni Falk redo att spela superhjälte i sin största roll hittills. Föreställningen kommer att spelas ett antal gånger i bland annat Kungsbacka under våren.