Huset som gud glömde

Nu är det dags igen. Jag ska skriva om det där ämnet som engagerar mig som få andra. Det som förvandlar mig till en gammal gubbe som hytter med sin imaginära käpp.

Ämnet som skulle kunna få mig att skriva arga insändare i tidningen, om det inte vore för det faktum att jag har detta krönikeutrymme till mitt förfogande.

När jag för nio år sen fick min första krönika publicerad här i Norra Halland så gav jag mig själv löftet att aldrig skriva samma krönika flera gånger. Men det hjälps inte. Så blunda och håll för öronen om du avskyr repriser.

En skamfläck

Minnesgoda NH-läsare (okej, EXTREMT minnesgoda) kanske minns hur det började? Redan sommaren 2012 skrev jag om Kungsbackas fulaste hus, den fallfärdiga fabrikslokalen på Järnvägsgatan, den som ligger parallellt med spåret och granne med Tölö terrass. Jag raljerade och beskrev byggnaden som en skamfläck som svärtade ner hela stadens rykte eftersom det är bland det första man ser om man kommer med tåg norrifrån. Övergivet och nerklottrat stod den som ett sorgligt monument från den tiden när det faktiskt fanns riktiga fabriker i centrala Kungsbacka. I ganska skarpa ordalag ifrågasatte jag varför inte politiker och tjänstemän satte press på fastighetsägaren så att huset antingen totalrenoverades eller revs.

Absolut ingenting 

Två år senare tog jag upp ämnet igen. Då hade absolut ingenting hänt och responsen på min krönika hade blivit noll och intet. Vare sig politiker, det lokala näringslivet eller allmänheten verkade dela min upprördhet. Var det bara jag som brydde mig? Vid den här tiden skrevs det en hel del om fastighetsägare som hotades med rejäla viten av kommunen för att de lät sina hus förfalla. Men ingenstans nämndes det ödehus som syns mest i hela kommunen.

Fräcka hus

Nu sitter vi här, fem och ett halvt år senare. Kungsbacka har vuxit på både längden och tvären. Nya, fräcka hus växer upp som svampar ur jorden och de gamla, slitna, rensas bort. Ja, förutom på ett ställe då. Likt Asterix hemby eller Povel Ramels kokosnöt så verkar inget bita på plåtskjulet på Järnvägsgatan.

Visst, lite har hänt. För ett tag sen intervjuades fastighetsägaren i tidningen och hen gav lite diffusa svar om att de inte var överens med kommunen om vad som ska byggas på tomten och så länge detta inte är klart så får den nuvarande byggnaden stå kvar.

Bota spetälsk med concealer

Klottret har tvättats bort och de allra värsta hålen i fasaden har spikats igen. Men kom igen, det är som att försöka bota en spetälsk med hjälp av en concealer. Huset ser fortfarande för jävligt ut. Därför så vädjar jag igen.

Kan inte berörda parter sätta sig ner tillsammans och bara lösa detta? Se till så att vi slipper det här eländiga husliket nu. I väntan på bygglov för ett nytt hus så kanske vi åtminstone kan riva det gamla? För ärligt talat, en tom grusplan är bättre än detta.

I NH maj 2017 – Plåtbyggnad måste fixas

Fler krönikor här