Krönika: Hur många blåbär finns det i världen?

Av Richard Forsberg

En både älskad och bespottad skämtgenre är den som tar upp skillnaderna mellan män och kvinnor: manligt-och-kvinnlig-humor (MoKh). Lite längre ner i texten ska jag berätta mitt favoritskämt i genren. Men först lite bakgrund. MoKh är lika älskad av folket som den är hatad av branschen. Den tenderade tidigare vara en genre för främst äldre män som tappat udden i sitt skämtlynne och mer dalat ner en bekväm tillvaro av lågt hängande frukter.

På senare tid har den dock plockats upp både av skämtare som betraktar sig som mer woke och skämtare som betraktar sig som mer tjej. Dock i samma syfte: Att peka ut skillnader mellan människor och skratta åt dem. Och det är inget fel med det vill jag förtydliga. Det är liksom det som är humorn och komikens syfte. Att stoppa in ett finger i ett öppet sår och pilla runt lite… fast på ett kul sätt. Det går dock att göra det olika bra och i mitt tycke är det en oerhört svårbemästrad genre. Men så är jag lite av en humorsnobb också. Det ska erkännas.

Det är alltså inte inne att vara olika idag. Det märker vi på både gubb- och tjejkomiker (om jag tillåts vara så svepande) vi märker det på vissa kollegor krönikörer, på lokala och nationella (pun intended) politiker. Vi märker det på koranbrännare och på ambassadstormare. Vi märker det på världsledare och vi märker det på gängledare. Det är lustigt att i individualismens tidevarv så säger strömmarna i samhället till oss att vi ska vara så lika som möjligt. Annars blir det kaos. I kommentarsfält, i krönikor, på gator och torg, hemma och borta. Det tycks bli allt svårare för oss att uppskatta våra olikheter. ”

”Oh, oopi-doo, jag vill ju va som du-u-u, jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u, det vill jag nu-u-u”

Det gör mig svårmodig, jag ser stjärnor falla allt oftare. Människor jag sett upp till och beundrat väljer den enkla vägen, den lika vägen. En väg som jag tror leder oss helt fel. Mot ett mer polariserat samhälle där endast den som ropar högst och slåss hårdast får utrymme.

Favoritskämtet var det ju. Jag kom att tänka på det när jag var ute och plockade blåbär med min dotter en dag i regniga juli. Jag tror jag hörde det i tv-programmet Släng dig i Brunnen runt 1990. Skämtaren var Gubbkomikern Ronny Eriksson, som om programmet sändes 1990 var 37 år och således tre år yngre än undertecknad är idag. Ronny Eriksson är bördig från Luleå. Så när ni nu läser följande rader behöver ni således anamma en norrländsk dialekt i ert inne. Okej då kör vi (Fritt från minnet hos en ungefär sjuårig Richard):

”Det här med män och kvinnor va. Jag och frugan var ute och plockade blåbär och vet ni vad den stora skillnaden är på män och kvinnor i blåbärsriset, jo det är förstår ni att jag ser en dunge en bra bit bort och där ser jag en guldgruva. Dit går vi säger jag, och stövlar bort. Lagom till att jag har skördat alla blåbär och fyllt min hink kommer frugan fram. Fan va hon sölar på vägen hinner jag tänka innan jag ser hennes fulla hink. Fruntimret har gått och plockat vartenda blåbär på vägen till guldgruvan.” (Plats för skratt)

Favoritskapet bygger som ni nog märker inte på humorns kvalitet. Däremot tycker jag att Ronny verkligen lyckas belysa vikten av att ta vara på våra olikheter. Hade de valt den lika vägen bort till guldgruvan så hade de bara fått en halv hink blåbär var. Nu när både Ronny och frugan fick göra på det sätt som passade dem blev resultatet dubbelt så bra. Sensmoralen går att överföras i vårt samhälle. Om vi slutar vara så nervösa och rädda. Om vi ser våra olikheter som styrkor. Om vi ger var och en chansen att lösa jobbet på sitt sätt. Då tror jag vi hittar rätt väg. En väg framåt.