Debatt: Hundrastgård – en lösning inte ett problem

Som hundlös medborgare i Kungsbacka vill jag bemöta insändaren i NH 27/10-25 om riskerna med att anlägga en hundrastgård i närheten av Kungsbackaån.

Förslaget handlar om att skapa en trygg och praktisk lösning för hundar, hundägare och för alla andra som vistas i vår stad men insändaren menar att en rastgård ökar risken för algblomning och spridning av multiresistenta bakterier och ecoli.

Skribenten menar på att det är bättre att förbjuda rastning utmed vattendrag och att kommunen bör satsa på att utbilda hundägare så de börjar plocka upp efter sina hundar.

För det första, det vore både orimligt och ogenomförbart att förbjuda hundägare från att rasta sina hundar vid vattendrag. Att kommunen skulle utbilda hundägare i att plocka upp efter sina hundar är också ett banalt förslag. Precis som att alla vet att man inte ska slänga fimpar och snus i naturen sitter det skyltar om att plocka upp efter sin hund överallt. Alla vet att det ska göras. De som inte gör det skiter - bokstavligt talat - i det.

Jag har försökt hitta studier som visar ett samband mellan hundgårdar i närheten av vattendrag och ökad algblomning eller spridning av bakterier som ecoli, men det verkar inte finnas någon sådan forskning. Det ligger en hundrastgård i Fors, ett stenkast från ett vattendrag som rinner ut i Söderån. Kan man se några konsekvenser i vattenkvaliteten orsakad av denna rastgård? Jag skulle inte tro det, men vill vi lägga skattepengar på att utreda detta och lugna din oro, så för all del. De mängder bajs vi pratar om är troligtvis högst försumbara i sammanhanget.

Visst har du rätt i att hundavföring innehåller bakterier och näringsämnen som i stora mängder kan påverka miljön negativt, särskilt om det inte plockas upp. Just därför kan en rastgård vara en lösning snarare än ett problem: En rastgård är en avgränsad yta och risken för att avföring sprids i diken, längs vägar eller i känsliga naturområden minskar. Det är också mer sannolikt att hundägare plockar upp efter sina hundar i en rastgård än ute i terrängen. Om inte är det inga andra än hundägarna själva som får ta konsekvenserna av det.

Är det inte lite skrattretande att varje förslag om förbättringar i kommunen tycks mötas av motstånd – oavsett om det handlar om utrotningshotade paddor eller giftigt hundbajs. Låt oss försöka se möjligheterna istället för problemen någon gång.

Hundvän

Läs mer debatt:

Debatt: Nu skyddar vi barnen innan övergreppen sker

Debatt: Koordinatorerna är diamanterna på arbetsplatsen

Debatt: Att vara sjuk och inte ha råd med mediciner