Krönika: En flaskhals för unga läkare

”Läkaren ska i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta.” Jag står i Vasaparkens aula och läser Läkarförbundets första etiska regel tillsammans med klassen jag gått med de senaste sex åren. Vi har skrivit vår sista tenta och ska ta våra första stapplande steg in i arbetslivet. Aulan är fylld av förväntan. Vänner och familj i publiken applåderar. Vi vandrar ut genom dörrarna och möts av en sommarbris och doft av syrener.

Hösten är här och tiden är kommen för att skicka in sin AT-ansökan. Efter utbildningen ska alla läkare göra minst 1,5 års AT, eller allmäntjänstgöring, för att till slut få sin legitimation. AT är tänkt som den första delen av läkarkarriären där man får möjlighet att arbeta inom medicin, kirurgi och psykiatri, allt under handledning av en erfaren specialistläkare.

Jag har sett fram emot AT. Att få en introduktion i arbetslivet och möjlighet att prova på alla medicinska fält innan det är dags för ens specialisering ser jag som väldigt nyttigt. Verkligheten är dock att det tar längre tid än någonsin för en examinerad läkare att få AT-tjänst. Samtidigt som antalet platser på Läkarprogrammet ökat i syfte att lösa bristen på specialistläkare har antalet färdiga legitimerade läkare procentuellt minskat. AT-kön är en flaskhals och idag krävs det att man vikarierat som olegitimerad underläkare i snitt ett år, inte sällan längre än så för att ha en chans i konkurrensen.

En underläkare har ofta stort medicinskt ansvar utan rätt till handledning. Under min första dag på jobbet som underläkare knackade en sjuksköterska på min dörr. ”Jag har förberett patienten inne på rektoskopirummet!” Det är först när hon frågar om jag kan komma med en gång så patienten inte behöver ligga med byxorna neddragna så länge som jag förstår att det är min patient. Det är jag som ska föra upp ett rektoskop i patientens tarm och utreda för cancer. Skamset får jag förklara för patienten att jag aldrig gjort en rektoskopi tidigare och att min bedömning inte skulle blivit säker. Istället får patienten dra upp byxorna igen och komma tillbaka en annan dag.

Under examensceremonin stod vi på scenen och lovade att se till patientens bästa, men utan tillräcklig stöttning är det svårt att som ny läkare känna att man ger patienten bästa möjliga vård. Att inte känna sig tillräcklig gentemot patienterna skapar en slags etisk stress. Kanske är det just denna etiska stress som gör att en av tre underläkare funderar på att byta yrke.

Enligt Läkarförbundets fjärde regel ska läkaren påtala brister i verksamheten. För få AT-tjänster och därmed för få specialistläkare ser jag som ett uppenbart misslyckande inom sjukvården. Jag vill tro att sjukvården har ett ansvar att ge unga läkare rättvisa förutsättningar. Att se till att inga unga läkare ska vilja byta yrke, innan de ens hunnit ut i arbetslivet. För läkarnas, patienternas och vår allas hälsa.

Filippa Andersson, krönikör