Krönika: 91-åringen som fortfarande kan själv

Av Louis Herrey

”Nämen! Titta vad som ligger här!” Mamma visar upp en gammal tallrik. ”Detta är gåvan jag fick när jag konfirmerade mig.”

Vad fin den är,” svarar jag.

”Ja, det är ett handmålat motiv på Enköpings kyrka. Tänk att jag hittade den i lådan här!”

Hon sitter försjunken i tankar och ler för sig själv. Jag ser att hon är tillbaka i sina tonår, till tiden då hon var ung och stark, då hela världen låg framför henne. Jag tror att en del av henne saknar den tiden.

”Bli aldrig gammal,” säger hon ofta till mig. ”Det är inte roligt att vara fysiskt begränsad och beroende av andra.”

Jag förstår henne. Mamma till sju barn och alltid en stark och självständig kvinna, nu ser hon ombytta roller; hon som var familjens klippa och tog hand om allt och alla, nu är hon den som blir omhändertagen. Fortfarande, vid 91 års ålder, har hon aldrig omfamnat den tanken. ”Jag kan själv!” säger hon ofta med glimten i ögat, men samtidigt bestämt, när vi barn daltar för mycket med henne.

Vi sitter i vårt förråd och går igenom kartonger med minnen från mammas och pappas liv tillsammans. Med stel rygg böjer hon sig ner och tar upp det ena minnet efter det andra. Det är bilder, dagböcker och diverse prylar som hon har sparat efter pappas bortgång förra sommaren.

För varje objekt som händerna vidrör hörs någon variant av: ”Åhh, titta!”; ”Wow, ligger denna här?”; ”Kan det vara sant?” Det är nästan som om julafton kom tidigt i år. Och jag får höra berättelser från förr, då livet var svårt men också ljusare på många sätt.

”Den här bilden tyckte jag aldrig om!” Mamma håller upp ett studiofoto av sig själv när hon var 15 år.

”Men du är ju jättesöt,” kontrar jag, ”med snyggaste Hollywood-looken!”

”Nä… jag tycker jag inte är så fin där,” mumlar hon osäkert.

Jag ser något mer i lådan. ”Men pappa måste uppenbarligen ha tyckt om fotot eftersom jag ser flera kopior av det här.”

”Oj… ja, det ser jag nu.” Hon bläddrar igenom bladen. Det är samma varma leende varje på varje blad. Samma livslust i ögonen. Jag förstår varför pappa blev förälskad i henne.

Mamma blir tyst. Jag ser att hon saknar pappa. Vilket liv de hade tillsammans. Eller rättare sagt - äventyr! Det fanns inte en lugn stund, det hände alltid något. Men ibland blev det för intensivt och deras äktenskap stormade. Och stormen ledde till skilsmässa. Men jag märker att det är inget hon vill prata om. Det var svåra år. Dock återförenades mina föräldrar faktiskt tio år senare.

Jag tror jag vet svaret, men jag frågar ändå: ”Mamma, vad är ditt roligaste minne i livet?”

Hon tar upp ett gammalt fotoalbum som hon lagt åt sidan tidigare. ”Det här,” säger hon med värme i rösten. Hon öppnar det och visar mig bilder från mina föräldrars smekmånad. Det var en enkel resa, en kanotfärd genom Mälartrakten.

”Titta här, Louis, så roligt vi hade!” Mamma ser lycklig ut. ”Pappa älskade att ta bilder.” (Det har uppenbarligen gått i arv.) Hon stryker fingrarna mjukt över ett foto där de står i en fors. ”Haha… pappa var så påhittig. Han satte upp kameran där och så sprang han över till mig här. Jag förstår inte hur han lyckades.”

När hon har visat alla bilderna stänger hon albumet och omfamnar det som om det vore ett kärt barn. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Det var en fin stund i vårt förråd. Med alla upp-och-ner i livet så kände ändå både mamma och jag att vår tid på jorden är underbar och hur viktigt det är att skapa vackra minnen som består.

När det var dags att lämna förrådet ville jag hjälpa mamma att ta sig upp från stolen. ”Tack, jag klarar det själv,” skrattar hon. ”Jag är faktiskt inte såå gammal än.”

”Nej, just det,” svarar jag med motsvarande glimt i ögat. ”Du är ju bara 91 år.”