Krönika: Därför gillar jag att skyffla skit

Av Ronny Karlsson

Varför uppskattar jag det här?

Tänkte jag för mig själv när jag stod i fårhagen och skyfflade skit.

Mitt barndomshem ligger precis bredvid farmor och farfars gamla gård, alltså där fåren bor. Jag själv har inte bott här på snart tio år, och sedan tre år tillbaka bor jag precis utanför tullarna i Stockholm. Nu är jag en sommargäst.

Farmor och farfar, födda på 20-talet, var mjölkbönder. Precis som deras föräldrar var bönder, och deras föräldrar. Och den andra frågan som dök upp där i fårhagen: var det inte just det här som deras generation ville att jag skulle slippa? Alltså manuellt skitarbete.

(Jag vet att det globalt säkert bara är cirka en procent av befolkningen som faktiskt “slipper”, att många ser ett mer konkret resultat av sitt arbete, och att det finns ett klassperspektiv. Det kan vara värt en egen krönika.)

Hela idén med industrialismen, urbaniseringen, effektiviseringen, var väl delvis att frigöra oss från det tunga, manuella arbetet. Vi byggde maskiner som kunde mjölka våra kor, maskiner till att diska våra tallrikar, till att transportera oss och underhålla oss.

Vi framställde syntetiska ämnen och stoppade dem i pulversoppor, såser och frysmat – inte bara för att mätta oss, utan för att frigöra oss från spisen. Varje tekniskt framsteg var ett steg bort från fysisk ansträngning.

Nu är vi då här, i framtiden, men den kan inte ha blivit som vi trodde eller hoppades. Varför annars följer stockholmarna Instagramkonton, influencers och youtubers som romantiserar lantlivet? Vi, barnbarn och barnbarnsbarn till de som kämpade sig bort från skiten, spaden och spisen, drömmer oss tillbaka.

Okej, det är kanske inte själva skiten jag längtat efter, utan känslan av att något konkret faktiskt blir gjort. Istället för att fylla i kvartalsrapporter som ingen egentligen läser, istället för att svara på meningslösa mejl eller delta i zoommöten som borde ha varit ett mejl. Istället för att “vila” genom att ta in hundratusen nya intryck i flöden som aldrig tar slut.

Här luktar det. Här märks det. Här känns det. Kroppen minns något från en svunnen tid som hjärnan har glömt.

För varje spadtag trycker jag undan lite av rastlösheten, överstimulansen och tankarna som aldrig får vara ifred. Här är det enkelt: skit är skit. Det ska bort. Marken ska bli ren.

Kanske är det därför jag gillar att skyffla skit.