Krönika: Segerrika – men inte utan motstånd

Av Richard Forsberg

Svenskorna har precis krossat Polen och tagit hem sin andra gruppspelsseger i sommarens fotbolls-EM. Förväntningarna ligger i luften, och tankarna vandrar osökt till de där somrarna som etsat sig fast i vårt kollektiva minne – sommaren 1994 med herrarnas oförglömliga brons, men också de senaste årens magiska stunder då damlandslaget trollbundit oss med sitt spel, sina resultat… och något mer. Något närmast unikt i kategorin svenska landslag.

Jag tänker på deras relation till publiken. En relation präglad av äkthet och värme. Det är ingen slump att supportrarna känner en genuin kärlek till laget – den ömsesidiga respekten och närvaron från spelarna är påtaglig. De tar sig tid att möta sina fans, både på och utanför planen. Det skapar en djupare koppling än bara resultat på en poängtavla.

Här förtjänar landslagets kommunikatörer att lyftas fram. De gör ett strålande jobb med att bygga laget som varumärke. (Följ dem på Instagram – där ser man kommunikation i toppklass!) Visst, man kan hävda att värmen de förmedlar bara är en del av ett smart varumärkesarbete. Men då glömmer man de direktsända bilderna. De ljuger inte. Gnistrandet i ögonen hos de unga fansen speglar tillbaka samma glöd som finns hos spelarna – fylld av lust, vilja och glädje.

Så byggs framtiden. Genom goda förebilder. Genom att fira framgångar tillsammans – och stå stolta, skuldra vid skuldra, även vid förluster. För även om Sverige länge varit en fotbollsnation att räkna med på damsidan, så har konkurrensen hårdnat. Stora fotbollsländer satsar nu stort på sina damlag. Ska vi behålla vår position krävs fortsatt stöd, resurser – och synlighet.

För även om spelare, ledare och kommunikatörer gör ett hästjobb, så är landslagets kommentarsfält i sociala medier en ständig påminnelse om att jämställdheten inte är självklar. Gubbar som måste påpeka något om sexualitet. Tanter (ja, de finns också) som tycker sig veta vad en kvinna bör och inte bör göra. Snubbar som jämför och målar upp hypotetiska matcher i text.

Det är som att damlandslaget inte bara spelar mot sina motståndare på planen. De spelar också en ständigt pågående match mellan könen. Det känns så jävla onödigt att behöva lägga sin energi på.

Då finns det bättre saker att lägga den på. Som smeknamn, till exempel.

Jag läste en krönika av Marcus Leifby i Aftonbladet där han efterlyste en renässans för smeknamn inom sporten. Han syftade mest på individnivå, men även landslag har ju alias. Hockeyns Tre Kronor är väl det mest välkända exemplet här hemma. Tyskarnas fotbollsherrar kallas Die Mannschaft, de engelska damerna The Lionesses, och Australiens motsvarighet heter The Matildas. Våra egna herrar går under det rätt bleka men ändå tydliga ”Blågult”.

Visst skulle Rolfö, Asllani och gänget kunna ta över det. Men jag vill slå ett slag för ett förslag jag snappade upp i samband med Caroline Segers sista mästerskap 2023:

Carolinerna.

Slagkraftigt. Historiskt. Tidstypiskt. En perfekt spegling – både bakåt och framåt. Ett i mina ögon klockrent namn. Vad säger ni? Kan vi få det att bli folkligt?

Nu håller vi tummarna för att sommaren 2025 blir ännu en magisk fotbollssommar. En som bjuder på nya minnen för livet. Vi står redo att heja fram laget – och oavsett resultat vet vi redan att de vunnit våra hjärtan.

För seger! Framåt, Caroliner!