Krönika: Duschbås är en lysande idé

För ett par veckor sen publicerade Norra Halland en artikel om elevrådet på Smedingeskolan i Fjärås och deras kamp för att få till en ombyggnation av duscharna i idrottshallen. Fler och fler elever väljer att inte duscha efter gympalektionerna på grund av att det är insyn rätt in i duschen om dörren till omklädningsrummet står öppen. Elevrådets förslag till lösning är att bygga väggar mellan varje enskild dusch så det blir som små bås som ska underlätta för varje elev att få duscha ifred. Jag måste erkänna att jag blev lite varm i hjärtat när jag läste det här. Inte bara för att det är roligt att se att min gamla skola har ett väl fungerande och aktivt elevråd som kommer med konstruktiva lösningar på frågorna de driver, utan också för att idén med bås i duschen är alldeles lysande. Tänk bara om nåt sånt hade funnits när jag gick på Smedingeskolan.

Mina år på högstadiet var till allra största delen positiva, åtminstone ur ett socialt perspektiv. Jag tillhörde aldrig de ”coola”, men hade min lilla krets med vänner. Och framför allt så blev jag aldrig mobbad, vilket jag såklart är oerhört tacksam för idag. Men visst har jag många jobbiga minnen också och flera av dem är kopplade till omklädningsrummet efter gymnastiklektionerna. För det här var de allra starkaste och kaxigaste idrottskillarnas kungarike. Här rådde den råaste jargongen, inte sällan fylld av sexism och homofobi. Kroppar exponerades, elaka kommentarer haglade och handdukar snärtades. Det var som att avsaknaden av vuxna gjorde omklädningsrummet till en frizon där de mest testosteronfyllda grabbarna kunde bete sig på ett sätt som de aldrig gjorde i skolans korridorer. För mig, som inte hade någon som helst lust att låta någon biffig hockeykille kommentera min bleka, taniga lekamen eller låta min kropp bli utsatt för diverse blodviteframkallande ”lekar”, handlade det bara om att synas och höras så lite som möjligt och fort ta sig därifrån. Att duscha var inte att tänka på.

Ett extra sorgligt minne är den gången när en lärarpraktikant gav mig en ordentlig utskällning, inför alla andra killar i klassen, om hur äckligt och farligt det var att inte duscha efter gympan och om alla svampinfektioner jag skulle få. Att jag duschade hemma varje dag spelade tydligen ingen roll. Men den där utskällningen var väl egentligen bara logisk, för hur skulle han kunna förstå? Han som var snygg, vältränad och skitstark. Vilket gäng han tillhörde när han gick på högstadiet kändes rätt uppenbart.

Det är väl nånstans här som vi kommer till pudelns kärna. Förståelsen från vuxenvärlden om att det här faktiskt är ett problem är ofta väldigt liten. Och inte blir det bättre av att lärare eller andra vuxna, av fullt begripliga skäl, sällan befinner sig i omklädningsrummen. Men då blir det också fel att tvinga elever att duscha efter gympan. Nivån av trygghet när en elev byter om bör åtminstone ligga på samma nivå som när hen har lektion i ett klassrum, allt annat är faktiskt orimligt. Därför hejar jag lite extra på Smedingeskolans elevråd och deras kamp för duschbås. Givetvis är inte det här en universallösning på ett komplicerat problem, men det är ett steg på vägen mot att alla elever ska känna sig trygga i ett omklädningsrum.

Andreas Scheffel