Krönika: Dags att bli sommararg

Av Andreas Scheffel

Vi har just lämnat den där månaden då det känns som att allting stannar upp lite. För trots att förändrade yrkesroller och arbetssätt har gjort att juli numera inte är ledig tid för alla, så lever fortfarande den där känslan av industrisemester kvar. Inte minst mentalt. Vi blir mer avslappnade och mindre arga. Det brukar vara några veckor när inte ens rättshaveristerna orkar härja i kommentarsfälten.

För mig kan det ironiskt nog bli lite tvärtom. Bortsett från att jag ju skriver en krönika här var sjätte vecka så brukar jag vanligtvis hålla mig ifrån offentligt tyckande. Kommentarsfält är en lite av en no-go-zon. Men på sommaren kan jag plötsligt sätta ner foten i ett ämne som egentligen är obetydligt och blåsa upp det till överdrivna proportioner. Kanske till och med unna mig att bli lite orimlig. Jag kallar det att vara ”sommararg”.

Alla som bor här i Kungsbacka har märkt att våra offentliga utemiljöer inte tas om hand som vi är vana vid. Detta på grund av att Teknik har sparkrav. Våra fantastiska rondeller, som tidigare var små konstverk som nästan gjorde oss lite kända runt om i landet, ser numera betydligt tristare ut. På många av våra offentliga gräsmattor får gräset växa sig hur högt som helst och i Söderån tar vassen över fullständigt.

Det här är dock inget jag ligger sömnlös över. Visst, rondellerna var jättefina. Men det finns faktiskt fördelar med nyordningen, både ur ekonomisk och miljösynpunkt. Men nu råkar det vara så att sparkraven även drabbar fontänen i Badhusparken. Den läcker vatten och inga pengar finns till att reparera, vilket leder till att den inte plockas fram det här året. Och då blir det plötsligt personligt. Näven knyts i fickan, tänderna pressas ihop och ansiktet blir rödare och rödare. Jag blir sommararg.

Det här är inte första gången jag skriver en krönika om ”Glädjens källa”, som fontänen egentligen heter. Tidigare, när jag bodde i innerstan, så var den min granne som jag passerade i stort sett dagligen. Nu när jag bor en liten bit bort så är den en kär gammal vän som jag kanske inte träffar så ofta, men som jag vårdar ömt i mitt hjärta. Jag blir ledsen när någon slänger diskmedel eller skräp i vattnet. Eller ännu värre, gör sönder verket, vilket ju faktiskt har hänt.

Många kanske bara ser en turkos skulptur föreställande ett barn som sprutar ner sina tre kompisar med vatten. Många ser i så fall fel. ”Glädjens källa” må vara sliten och härjad och det konstnärliga värdet kan möjligtvis diskuteras. Men den är en symbol för vår stad. Hur ska vi annars veta när våren har kommit? Glöm stigande temperatur och anländande flyttfåglar. Först när det där egenartade locket lyfts bort, skulpturen är tillbaka på sin plats och vattnet rinner som det ska är det vår på riktigt. Allt annat är en chimär.

Kungsbacka kommun, nu vänder jag mig direkt till er. Jag bryr mig inte om hur ni gör. Fördela om resurser, fixa sponsring eller sälj er själ till djävulen vid ett vägskäl i Mississippi. Nästa år ska ”Glädjens källa” porla fritt igen, kosta vad det kosta vill. Annars finns det stor risk att den här kulturnissen blir redigt sommararg igen.