Den 22 januari 2021 trädde FN:s avtal för ett kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) i kraft. Därmed får världen, med FN-chefen António Guterres ord, ännu ”en viktig komponent inom nedrustnings- och ickespridningsregimen”.
Sverige saknas tyvärr bland de stater som hittills har anslutit sig till avtalet. I argumentationen för att Sverige inte ska skriva på avtalet hörs stundtals gissningar, spekulationer och ibland rena missförstånd. Statsminister Stefan Löfven hade följande budskap till besvikna ungdomar på SSU-stämman i augusti 2019:
”Det mest avgörande argumentet för min del det är att vi har två konventioner, som Sverige är anslutna till, som vi bygger hela vår politik på det här området kring. Det ena är icke-spridnings-avtalet, det är det riktigt starkaste. Det andra är provstoppsavtalet. Den nya konventionen riskerade att försvaga båda – och då skulle vi riskera att ta ett steg tillbaks.”
Löfvens argument går stick i stäv med FN-chefens syn på TPNW som en del av rustningskontrollramverket. Det går också emot Tariq Rauf, världsledande expert på ickespridningsavtalet (NPT), som avfärdar argumentet att TPNW skulle undergräva NPT.
USA har under Donald Trump satt press på FN-medlemmarna, bland dem Sverige, att avstå från att gå med i FN-avtalet. Inte heller den tillträdande presidenten Joe Biden kan förväntas gilla FN:s kärnvapenförbud, men han har sannolikt vett nog att inte utöva otillbörlig press på stater som tycker det motsatta.
Om Sverige går med i TPNW kan Sverige inte befatta sig med kärnvapen och inte heller be om skydd av kärnvapen. Vi medborgare har fått bilden av att Sveriges samarbete med Nato inte har handlat om kärnvapen på något sätt. Om det i själva verket, som Försvarsmakten i ett remissvar har låtit påskina, finns en ”implicit nukleär dimension” i våra samövningar med USA och Storbritannien blir det omöjligt att fortsätta med dessa.
I mitten av 1990-talet uttryckte en klar majoritet i riksdagens utrikesutskott att all användning och hot om användning av kärnvapen var oförenlig med folkrättens skydd för civila i krigssituationer. Det vore orimligt om Sverige skulle ha gått från denna bestämda hållning till att acceptera ens ”implicita dimensioner” av kärnvapenbruk i de samövningar vi håller med Nato.
Att Sverige ännu inte har anslutit sig till FN:s kärnvapenförbud är ett avsteg från traditionell svensk nedrustningspolitik. Ett sätt att återgå till en sådan linje – och samtidigt hålla kärnvapenfrågan utanför Sveriges samverkan med Nato – är att regering och riksdag skriver under och ratificerar FN:s kärnvapenförbud TPNW.
Annelie Börjesson, ordförande, Svenska FN-förbundet Sven Svedulf, ordförande, Kungsbacka FN-förening
