Krönika: Stadens byggnader speglar dess själ

Av Ingrid Höglind

Jag bor i ett vanligt kedjehus, ett sådant som det går tretton på dussinet. Det är lagom för mig, jag trivs utmärkt där och har varken behov eller önskan att flytta därifrån. Ändå knarkar jag. Ja, jag skriver knarkar, för vad annat kan man kalla det, när jag slänger mig över alla tv-kanalers program om husbyggnad och inredning som ”Great Designs”, ”A House in the Sun” och allt vad de heter. Jag sörjer att det i år inte kommer nya program i serien ”Sommar med Ernst”, men tar tacksamt emot repriserna. Jag är förhäxad av fiffiga byggnadsdetaljer och hänförs av såväl experimentell ny arkitektur som av pietetsfull restaurering av gammal fin bebyggelse.

Hur går då det här ihop? Vad ska jag med all kunskap till, som jag får mig till livs den här vägen? Ingenting, antar jag. Det handlar bara om drömmar. Inte för att direkt få något själv, utan bara för att se ofta omöjliga drömmar förverkligas av någon, som vågar. Dessutom är det roligt att se hur en stad som helhet kan formas om många kreativa krafter samverkar till något som är speciellt. För visst är det så att byggnationen runt omkring oss speglar stadens själ.

När man är inne på det här spåret är det kul att bo i Kungsbacka, eftersom staden förändras ganska rejält just nu. Aranäs och kommunen har ju storstilade planer för en helt ny och högst varierad centrumdel i kvarteret Valand, och jag är nyfiken iakttagare på var allt ska landa. Jag är glad att man valt att ta ut svängarna i sina planer och hittills tycker jag mig se en hel del positiva resultat av det. Det rutiga p-huset är skojigt, guldhuset ger härligt flärdfulla vibbar, det knallröda huset bryter förtjänstfullt med de räta vinklarnas tyranni och bevarandet av gula villan mitt i det hela ger kvarteret det Kungsbackahjärta det behöver. Det jag ser mest fram emot är ändå de blomstrande husen, kallade radhus på höjden, som ska komma ut mot Varlavägen. Att få in ordentligt med trädgårdselement i flerfamiljshus är drömmar jag absolut vill se förverkligade på bästa sätt.

Det är också roligt att åka runt om i kommunen och se att här har det vuxit upp många villor med spännande arkitektur. Jag skulle gärna titta närmare på dem, men så nyfiken får man förstås inte vara. Jag får nöja mig med mina tv-program.

För en tid sedan var jag på bussresa till Oslo, och då fick vi tillfälle till att bland annat se all den nyskapande arkitektur som nu omformar den norska huvudstaden. Det fyllde våra sinnen och tankar om hur en stad kan förädlas med ny byggnadskonst, och vi talade en hel del om det. Oslo är förvisso en storstad och Kungsbacka bara medelstort. Men det hindrar ju inte att stora tankar ändå kan tänkas och förverkligas här. En hint om att Kungsbacka borde tänka på hur byggnationen totalt ser ut hos oss fick vi av busschauffören, när han på hemvägen kört av motorvägen och vikt in på Varlavägen med raden av låga likformiga småindustribyggnader. Plötsligt greppade han guidemikrofonen och sade lakoniskt ”Ja, då är ni välkomna till Kungsbacka och till vänster kan ni tydligt se vad man här förmått inom arkitekturen för att ge ”höga” förväntningar på staden.”